Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen.
Avsnitt 71-74

Transkribering av avsnitt 71 (Inspelat 20 maj)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn - Sjukvårdsdirektör

AB - Annica Breil & KH - Kristina Hällestrand - Sjuksköterskor på AK-mottagningen (antikoagulationsmottagningen)

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Vårdens utveckling i Region Jämtland-Härjedalen och de vi säger extra välkommen till idag är två specifika gäster och ni ska faktiskt få presentera er själva och vad ni heter och vad ni gör. AB: Jag heter Annika Breil och är sjuksköterska på AK mottagningen i Östersund. HL: Vad står AK för den som inte vet.

AB: Våra blodförtunnande läkemedel kan man säga jobbar vi med.

HL: Ja, sedan har vi?

KH: Kristina Hällestrand, också sjuksköterska, jobbar på AK-mottagningen.

HL: Och ni har jag jobbat där ganska länge, vad jag förstår?

AB: Det har vi jo. Jag är snart inne på 15-16 år kanske. Vi jobbar lite med förmaksflimmerpatienter och trombospatienter också.

HL: Men vi är inne på hjärtat, vi inne på blodomloppet och hjärtkärlsjukdomar och sådana saker. Varför har ni jobbat så himla länge på den här avdelningen? Varför har inte ni rört på er?

AB: Därför den är bäst trevligast.

HL: Jaha, så enkelt är det.

AB; Vi kommer ju från vårdavdelningen på hjärta innan vi kom in på mottagningen, började jobba där, men här är vi. Vi har en fantastisk arbetsgrupp och jättebra chefer så att då är man kvar och man trivs.

HL: Och det har vi pratat om några gånger i den här podden, hur man skapar en gynnsam och bra arbetsmiljö så att man får behålla dem som man faktiskt gillar att jobba med. Ja vi kommer att glida in lite mer på det lite längre fram. Ett välkommen idag också till våra ständiga medverkanden Anna Granevärn, tack, hälso - och sjukvårdsdirektör.

AG: Ja!

HL: Välkommen hit! Läget?

AG: Jo, men läget är bra. Det är ju faktiskt så här att det är lite snö ute och då blir man ju alltid glad. Eller hur Håkan?

HL: Det kom ju ett bakslag. Det är 8 maj när vi spelar in och när jag drog upp rullgardinen drog jag snabbt ner den igen och svor för mig själv för jag gillar ju inte de här bakslagen, men jag förstår att du gör det annars som älskar att åka skidor. Eller kanske har förmågan att se det positiva i alla sammanhang som du brukar ha?

AG: Ja, men det får man försöka göra. Sen går det ju inte att åka så mycket skidor på den här lilla snön och det är väl inte så kul att ge sig ut på rullskidorna heller om det är lite minus. Men det är fint.

HL: Det är ljust och fint.

HL: Anna Sjövall du är verksamhetsutvecklare och alltid med i den här podden gillar du också bakslag i vädret?

AS: Jag brukar vara positiv, men just snö i maj, då är jag lite mer ….det blir lite deppigare tycker jag då.

HL: Ja. Känn dig inte nedrustad Anna Granevärn utan så här är det bara vi är olika, vi människor, olika är bra.

AG: Ja visst är det bra.

HL: Det ska kretsar kring metoder inom Waranbehandling och lite fokus kring egenmonitorering som vi har pratat om tidigare i den här podden, alltså att kunna vara en medborgare eller patient som kan skicka in sina värden digitalt och göra det hemifrån eller om man är på resande fot och hur den här utvecklingen kan ta vägen lite åt det hållet har vi tänkt att vi ska snacka om och vi var ju inne på att ni två har ganska lång erfarenhet och ni säger själva att ni har jobbat 15-16 år och om vi börjar på år ett, hur tycker ni att utvecklingen har varit under hela den här perioden?

AB: Ja, men den har varit enorm. Den har gått jättefort. Vi började ju arbeta med ett läkemedel. Idag har vi 5 läkemedel som vi jobbar med och doserar och ska ta hänsyn till olika aspekter i de här läkemedlen. Och vi hade papper och penna först. Nu har vi datastödssystem. Automatisk utskick via post och liknande, sådant som vi satt och skickade via kuvert förut, så det har hänt. Jättemycket om vi pratar vi om hur det var för 15 år sedan. KH: Och utvecklingen går ju fortsatt framåt. Vi är ju på g nu och kunna, i stället för att skicka ut doseringsbrev med Warandosering till exempel eller andra provsvar och de har ju skickat ut via brev. Det gör vi fortfarande. Men vi är ju på väg in i 1177 att för att kunna skicka doseringsbrev till patienterna så att de får de i direkt samma stund som vi har doserat och det förenklar ju folk för folk i allmänhet. Nu när postutdelningen är lite långsammare också en.

Det är också en utveckling med tiden. Så att det här är också en positiv utveckling, så det fortsätter på flera plan.

HL: Märker ni av responsen då från de ni skickar till att de också höjer tummen upp. Att det blir enklare.

KH: Ja, absolut. Det finns ju en efterfrågan att vi ska vi ska kunna meddela oss på annat vis än brevledes. För mång är ju bortrest under sommaren på semester de tar prov men är inte hemma och kan kolla brevlådan sin så att det finns ett stort önskemål sedan länge om att ha lite kortare väg och snabbare väg med svar till patienten.

HL: Och det kanske inte är så konstigt. Eftersom de allra flesta idag är ju rätt digitala.

KH: Ja.

HL: Sen finns det ju en grupp människor som inte är digitala, kanske inte alls har mobiler eller datorer och kan koppla upp sig och så vidare. Men de blir ju då beroende utav brevskicket då så att Säga.

AB: Ja, det kommer finnas olika varianter. Vissa har ju hjälp av andra vårdgivare, också där kommunicerar vi med dem eller vissa vill ha sina brev, men vi tror ändå att en ganska stor del komma vill ha det här digitala möjligheter.

HL: Jag tror inte man behöver tro utan det kan man nog konstatera, men man måste också ta hänsyn till den här andra gruppen. Telefon funkar ju alltid.

AB: Ja!

HL: Vi startade när vi pratade om att ni, det slog mig att när ni jobbade så länge, jag vill hänga kvar med det lite grann. Tänkte att vi pratar lite om hur bra den här arbetsgruppen är, att det är bra chefer och så vidare. Kan vi knåda lite grann kring det så ni får dela med er, om ni kan dela med er, av hur det ser ut i arbetsgruppen, var kommer den här sköna och goda känslan ifrån?

KH: Ja, men den kommer av att vi alla har jobbat rätt länge. Vi om vi ser till bara AK-mottagningen som vi jobbar på. Vi är 4 sjuksköterskor som inte jobbar heltid och 2 av våra kollegor de har ena foten på annan del av mottagningen och hjärtmottagningen. Men om vi säger hela hjärtmottagningen, så är vi ungefär 10 pers. som jobbar och vi har alla jobbat tillsammans ifrån början inne på hjärtavdelningen. Vi har jobbat ihop oss i både lugna perioder och tider då det kom mycket patienter. Många sjuka då teamar man ihop sig ganska bra. Och i det gäng som vi jobbar i nu på hjärtmottagningen är vi ungefär ganska samma ålder. Vi har ganska liknande intressen. Ja, och alla är väldigt kunnig på sin sak och gör sitt jobb och det. Det bidrar till en avslappnad stämning. Vi kan lita på varandra vi kan lita på att alla gör det de ska och vi kan lita på att vi ställer upp för varandra. AB: Sen har det ju alltid varit ganska tillåtande. Vi har inte varit så toppstyrda utan det har varit tillåtande att själv komma med förbättringar och idéer liksom, för oss, och för patientgrupper och liknande, som vi har fått igenom och som vi har kunnat driva igenom.

HL: Vem är det som tillåtit det klimatet?

AB: Ja chefer och läkare antar jag alltså. Det är bollat med de som har ytterst ansvaret hela tiden när vi kommer med idéer och i vårt lilla område då, Jämtland, så är inte jättemånga som är så insatta. Så när vi åker på utbildningar och plockar åt oss bra saker från andra mottagningar eller sjukhus så har du lyssnat på oss och vi har kunnat drivit vidare hos oss.

HL: Du är ju inne på, varför jag ställer frågan som jag gör, det här med tillåtande klimat. Det är ju liksom för att det är sådant som behövs för att man ska hitta det här som ni också pratar om, medarbetaredrivna förändringsarbetet. Det har ni ju bestämt någonstans, att:” så här ska vi ha det”.

KH: Jag tänker på en sak också. Det är att vi inte som många som jobbar med vår mottagning liksom, så att när vi får en idé om någonting som vi vill förändra. Vi är ju fyra AK-sköterskor till exempel så vi alla är med på tåget och tycker vi att det är en bra förändring så är det ju ganska snabbt att göra den förändringen. Det är ju fördelaktigt och vi känner ju också att vi har tillåtelse. Vi driver ju själv mottagningen, så kommer vi med någon idé till förbättring så finns det ju goda möjligheter. Det är vi som kommer med den förändringen och det är vi som driver på den och vi får ju också stöd och backning för det.

Så att det gör ju mycket för en när man jobbar, att man känner att man har inflytande. På det man gör och på det man vill förbättra. Vi vill ju bli så bra som möjligt.

HL: Och varför är det så viktigt, att det känns bra på jobbet?

KH: Jo, men att man känner sig delaktig i det man jobbar med och att när man ser att det kan bli bättre så kan man även ändra på en gång ganska ofta om det inte är något väldigt stort då att.

HL: Det finns ett ledarskap som visar den här vägen och tillåtande klimat och att det finns en öppenhet Hur är det på den fronten då? Har ni alltid haft samma chef eller?

AB: Nej, det har vi inte alls haft, men i och med att det är så specifikt, vad ska jag säga? Specifik kunskap runt det här lilla området, så det är ju inte alla som är insatt i det sen när vi har kommit med våra förändringar så har ju oftast oavsett vad vi haft för chef gått vidare till ytterst ansvarig läkare och så har man bollat säkerhetsaspekter och liknande. Och så har vi fått ett svar på hur vi hade tänkt driva det åt något håll.

HL: Är det kul med förändringsarbete och att få komma fram med egna förslag och idéer?

AB: jag har alltid tänkt att eftersom vi inte har någon riktig läkare som är ytterst, eller vi har yttersta ansvariga, men vi har inte någon som är jättedjupt insatt i det här området som storsjukhusen till exempel, så har jag alltid tänkt att våra Invånare ska ju ha precis samma behandling och samma moderna tänkesätt runt de här medicinerna som övriga Sverige har. Så att ja, jag tycker det är jättekul med utveckling.

HL: Högst ansvarig är ju faktiskt du Anna Granevärn.

AG: Ja men precis.

HL: Jag vill bara höra hur du reflekterar över hur de beskriver hur de har det med sin arbetsmiljö?

AG: Jag tycker det låter alldeles toppen och det är ju jättekul och så otroligt viktigt med kontinuitet brukar vi många gånger komma in på, för att vi ska kunna fortsätta bedriva utveckling, och inte få det här tappet hela tiden med att ja någon alla slutar eller någon slutar och vi får börja om från början. Men jag står och funderar lite på en sak som är kanske helt självklar för er, men det är ju ofta så. När vi pratar om läkemedelsordinationer, att då är det läkare som gör ganska mycket här. Har ni utarbetade arbetssätt och är ni väldigt självständiga i det här arbetet? Vill ni beskriva lite hur det har förändrats under åren? Har läkare varit mer involverade i arbetet tidigare? Har man kunnat lägga över mer arbetsuppgifter och ansvar. På er, i era roller som sjuksköterskor?

AB: Ja, när jag började så var det mer läkarstyrt så med vår utveckling. Vår erfarenhet när denna förlängts liksom och. Vi har haft några läkare som har varit väldigt involverade som när de har slutat, så har det lagts på oss mer och mer och vi har ju tydliga dokument om vad våra ramar är, men de är ganska vida så att säga.

Det är mycket läkaruppgifter, men naturligtvis har vi ju frågor där inte vi tar beslut, utan där är det ju läkaren som tar yttersta beslutet. Vi har läkarkontakt varje dag också.

AG: Men det är bra. Har ni bra kontinuitet i det arbetet också? Att det är samma läkare ofta.

AB: Nej. Det kan det bli lite.

AG: Bättre ja, men det är bra. Vi har saker att jobba med också. Sen funderar jag på ert team är, är ni 100 % sjuksköterskor eller finns det fler yrkeskompetenser som jobbar tillsammans med er runt de här patienterna?

KH: Ja, när det gäller just på AK-mottagningen så är vi sjuksköterskor och som sagt var en läkare som stöttar med det vi inte får ordinera eller frågor vi inte kan svara på.

HL: Det finns ingen så här teknisk IT-historia som är inblandad i när det handlar om just själva egenmonitorering och såna lösningar, eller?

AB: Jo absolut, vi har ju ett köpt system som gör att vi kan dosera i som ger oss också exempel på hur vi ska dosera och det är ju tekniker då utanför sjukhuset som ser till att allt det här fungerar samt, kemlab som analyserar provsvaren som kommer upp till oss som vi hanterar, men det är ju inte personer som vi träffar dagligen. Vi har kontakt med dem när någonting krånglar.

HL: Om ni fick ge ett tips till andra enheter eller avdelningar eller någonting annat inom sjukvården som också behöver komma framåt som ni har gjort när det handlar om det här tillåtande öppna arbetsklimatet, vad ska det vara för någonting?

AB: Ja, jag tänker att man ska titta på när det är när man får liksom stopp i är det långa köer eller om vi har vi frustrerade patienter, det beror ju på någonting. Hur kan vi förändra de bitarna så att säga? Många saker är ganska enkla om vi bara engagerar oss och försöker hitta på en lösning.

HL: Prata hellre lösning än att äta fel.

KH: Jag tänker också på det där att man ska kolla av med de som jobbar med specifika frågor. Som oss nu på AK-mottagningen, vi måste ju ändå säga att vi kan ju det bäst. Vi sitter ju och gör det här varje dag. Vi ser flödet och vi ser när det uppstår problem. Vi ser vad som kan bli bättre så jag tänker att man kan förlita sig kanske lite mer på de som jobbar med det som är aktuellt liksom och frågar oss. HL: Ni som är inne i själva, kärnverksamheten.

KH: Absolut! Inte att man kanske sitter ett steg högre upp eller flera steg och så klart det ska ju vara en kommunikation. Men jag tror ändå att förlita sig på de som jobbar närmast.

HL: Det är det här som sjukvården i regionen är ut och far efter hela tiden. Att den här tillitsfrågan ner mot verksamheterna för att få tillbaka det här medarbetardrivna utvecklingsarbetet som det så fint heter, eller förslag eller idéer på saker och ting som man skulle kunna göra bättre. Vad säger du? Anna sjövall, vad står du och tänker på när du hör detta?

AS: Men jag tänker jag en massa saker, men jag tycker det är precis det här man sätter fingret på, att alltså även i min roll till exempel. Jag är ju inte expert på saker och ting som jag stöter på, utan det är ju de som jobbar ute, det är där expertisen finns, det är där kunskapen finns det är där idéerna finns. Sen ska ju vi runt omkring stötta det och hjälpa till liksom om, hur kommer vi framåt då? Så att jag tycker att det är precis det. Sen tar jag fasta på delaktighet och alltså en känsla av att man kan påverka. Jag tror det är otroligt viktigt att man känner det. Det tror jag de flesta känner oavsett vart man jobbar, att man kan påverka sitt arbete på något sätt i en i en positiv riktning och känna att man kan liksom driva i det Jag tror att de flesta ändå tycker att det är roligt att man känner att man förbättrar det man jobbar med. Och ja, men man slipar på någonting eller skruvar på något.

HL: Det behöver inte vara i sjukvården generellt, utan det kanske handlar om yrkeslivet generellt.

AS: De flesta tänker jag ändå är lite så.

HL: Sen finns det ju institutioner som är toppstyrda och där det är stuprör och linjen ska hållas och så vidare, och där man kanske inte känner att man blir lyssnad på eller det är ingen mening att lägga någon idé för det blev ingenting förra gången så då gör jag det inte. Så att det gäller att bygga det klimatet också och det verkar ni ju ha gjort på eran enhet.

AB: Tänker att när du berättar så tänker jag, det är mycket upp till människorna liksom att man vill, att man får med sig gruppen. Det kommer ju alltid vara några som är drivande. Några som är tänkande och tar det lite lugnt och sådant, men alla behövs ju i en grupp, men att alla blir lyssnade till.

HL: Ni har hittat grejen, tycker jag känns det som. Jag vet inte om du håller med henne, men.

AG: Ja, jag tycker det låter helt fantastiskt. Det är verkligen ett gott exempel för vår region och det är så vi vill att det är på fler ställen. Att man känner att man har möjlighet att påverka och vara med och vara delaktiga och kan driva utvecklingen framåt så att vi, ja, vi har ju våra utmaningar också med ekonomi och att kunna finansiera. Så att det blir ju som begränsat ibland, att vi kan göra till en viss del eller vi kan testa nya arbetssätt i ibland och se om vi kan räkna hem det. Och det är väl det som är vår utmaning också med. Hur mycket kan vi satsa och på vad? Och vad blir liksom långsiktigt bra för vår region.

HL: Men hur hanterar ni det på er enhet då när ni stöter på patrull eller ser att här finns det inte ekonomiska förutsättningar? Skruvar ni på grejerna då så att ni ändå försöker komma fram eller ger ni upp eller tar ni tag i surdegen ändå?

AB: Envisa, som till exempel det här som vi kommer till nu med egenvårdsmonitrering med att man kan ta sina PK-prover hemma för de som har varan ju. En produkt som har funnits länge och den har kostat, den har kostat runt 5–6 tusen. Nu kostar den 8,5 tror jag. Och det är inte alla patienter då som haft råd med det där, men vi har ju stridit i många, många år för att det ska kunna bli subventionerat också för jämtarna.

En period fick vi klicka ner ett gäng, då hade vi inte den här utbildningen, fick vi skicka ner dem till Södersjukhuset och någon period så började det lossna lite grann att vi fick pengar till att köpa in några och kunna leverera och nu har vi fått en stor andel sådana här apparater av, vad heter det pengarna?

KH: Det heter statliga nära vårdmedel, nära vårdmedel. AB: Ja just det precis. Som vi har fått ut.

AG: Det känns igen. Det var jag som undertecknade det beslut. AB: Ja, men precis och då fick vi först 25 och sen har vi fått 50 och det är en ansenlig andel patienter nu som har kunnat få möjligheten till det här.

HL: Du pratar 25 och 50. Det är de här apparaterna som man som patient får ha hemma för att kunna skicka in sina olika värden till er så att ni kan läsa av på sjukhuset och de kan fortfarande vara kvar hemma. Då är var vi inne på nära- och personcentrerad vård och människors behov och vad jag har förstått så är det ju någon form av ökning hos er i år när det gäller antal patienter som kommer få de här apparaterna.

AB: En stor ökning blir det ju.

HL: Ifrån vad till vad?

AB: Alltså, vi hade ju runt 30 personer som hade eller som kan sin apparat och som doserar sina läkemedel själv och så låg vi på kanske runt 20 som hade apparater men ville att vi skulle dosera så de rapporterade in världen. Och så har det ju sett ut många år, men nu kommer det ju bli ja, 75 totalt till då som kan få möjligheten.

HL: Får alla som vill, eller hur funkar det?

AB: Nej man, man måste ju ändå vara lite dedikerad till det så att säga vara engagerad, noggrann och också ha ett behov. Så vi tar emot önskemål från patienterna och vi försöker få till det. De som är arbetsföra där det kan underlätta livet för dem försöker vi att de ska få en apparat.

HL: Och underlätta livet kan ju handla om vad man har för olika behov. Om man har långt att resa så kanske man vill slippa en sådan sak till exempel eller om man är ute och rör på sig mycket i landet så kan man också vilja slippa behöva åka in på sjukhuset.

AB: Långt att resa, svårt med provtagning, rörlig. Har vi mer eller fler anledningar? Svårstucken kan det också vara.

KH: Men precis och vi har tänkt på när det gäller de här apparaterna. Den heter ju KG-check den här och det handlar ju om de som har Waran som läkemedel och de som heller inte kan ha något annat preparat för att förhindra proppar. Är det så att man kan gå över till de här? Det finns ju ett gäng nyare läkemedel som kom för drygt 10 år sedan där man inte behöver ta regelbunden blodprover. Man har samma dos men med varan så, varandosen styrs ju av ett blodprov och det är ju så när vi ska dela ut de här apparaterna då är det ju då är det ju till patienter som enbart kan stå på Waran och det är av olika anledningar.

Patienter som har opererar in mekanisk klaff till exempel kan bara ha varan som sådan här proppförbyggande behandling. Det finns ingen annan som är tillräckligt säker. Det vet vi att de är betjänt av att ha en sådan här apparat. De kommer till att ta jättemånga PK-prover resten av livet.

HL: Vad får det för förrespons då från de som får den här möjligheten?

AB: De är jättetacksam samma absolut, de är supernöjda, de blir ju mer fria. De behöver ju inte ha lika mycket vårdrelationer. Det kan ju vara en önskan för vissa och samtidigt så är varan ett så otroligt känsligt läkemedel. Det kan skifta i värdena så snabbt så att de får ju egentligen en säkrare behandling eftersom de vet hur de mår. Behöver jag värktabletter? Har jag någon annan åkomma just nu är det liknande som de kan ta i sin extra kontroll eller justera sitt läkemedel.

HL: Anna Granevärn du sa att det var du som skrev under det här beslutet? Berätta hur växte det fram?

AG: Jo men vi jobbade med en pott för näravårdpengar dit alla fick skicka in ansökningar eller förslag på saker som man ville genomföra. Det var ganska höga krav på det här för att inte säga att det var ganska tuff konkurrens också.

Det är mycket vi har valt att inte finansiera eller delfinansiera. Så då har vi tittat på alla förslagen och så har vi valt ut dem som bedömdes ge störst effekt och det här är ju ett sådant arbete som ger effekt både för patienter, för medarbetare, för regionen totalt som förflyttar oss i önskvärd riktning. Vårdens omställning mot en god och nära vård.

KH: Det man har sett med patienter som har sådana här apparater är ju att de får en väldigt, de får en väldigt bra, Vad ska jag säga? Sen deras behandling kom till. Den ligger väldigt jämnt och bra när de själv kan monitorera. De kan ta värden lite oftare som Annika sa om det blir någon förändring man blir sjuk eller man behöver ta. Man blir insatt på några nya läkemedel eller annat som påverkar det här PK-värdet som är väldigt påverkbart så kan de själv justera så att behandlingen blir jämnare än vad den skulle vara annars och det har man ju sett i studier att det är väldigt bra vinning. De blir ju experter på sin egen behandling.

HL: Du är inne på det du brukar nämna ibland Anna Sjövall, man är expert på sin egen hälsa.

AS: Ja, men precis och jag tänker ju också att man inte blir begränsad i livet om man inte måste. Tänker när ni säger att man kan reser eller att man har långt åka det är svårt att ta prover och så där. Det är personcentrerad vård står jag också och tänker på, att människor dels kan påverka sin egen sin egen behandling och hälsa. Och att en livslång behandling eller sjukdom påverkar livet, kanske i övrigt? Jag tänker att det är fantastiskt, fantastiskt vinning för patienterna.

AB: Och om man bortser från allt positivt som har gynnat patienten så vet man via studier att 1,5 till 2 år så är det kostnadseffektivt även för vården. För det är någon som ska ta det här provet. Den personalen ska ha sin lön, det ska transporteras, det ska analyseras, vi ska dosera. Så att vi tjänar även lite pengar på det.

AG: Och mycket av de här effekterna som ni nämner känner vi igen från egenmonitorering i andra sammanhang också. Just att det blir stabilare värden över tid. Patienterna lär sig sin egen hälsa, och när man mår bra och liknande och att det är en fördel att kunna göra de här täta kontrollerna har vi sett på andra patientgrupper också, för att då får vi bättre koll. Och ja, men vid inställning av läkemedel och annat att det blir många positiva effekter.

HL: Kanske trist att prata om ekonomi när det handlar om vård av människor, men det hänger ju ändå ihop och vi hör ju här att gå och räkna hem det på 1,5 år. Jag antar att ni också har suttit och räknat på direktionen så klart.

AG: Ja exakt, det är ju viktigt för oss också. Sen kan det ju finnas saker som vi gör, för det sker ju en medicinsk utveckling hela tiden och en teknisk utveckling som gör att vi också behöver lägga mer pengar på en del behandlingar för att det är utvecklingen där helt enkelt. Vi kan hantera väldigt mycket mer än vad vi kunde för x antal år sedan och det finns också en förväntan om att vi ska göra det och vi kan inte skilja oss för mycket mot andra regioner. Men i de här fallen när vi kan göra en utveckling som också är ekonomiskt gynnsam så är det ju många vinster.

HL: Utvecklingen går ju fort. Hur gör ni för att hänga med och fortbilda er och skaffa er nya kunskaper?

AB: Jag tycker mycket får man från utbildning som vi går på, idag är det mycket digital utbildning men vi kan ändå träffa andra i samma arbetsposition i Sverige. Och läser nya studieresultat och liknande. Ibland får vi presenterat från en doktor som har snappat uppnått som vi måste tänka till och se om det är något som vi ska införa.

HL: Men, hur jobbar ni med just den biten systematiskt? Får ni tid för det avsatt? Att nu ska vi få den här utbildningen och det finns det tid för att det är möjlig. Utan att man känner att man inte kan gå från jobbet menar jag.

AB: Inte avsatt tid har vi inte, men vi har ju varit lite förskonade och kunnat fått åkt på någon utbildning i alla fall varje år. Och speciellt nu när det har blivit digitalt så är det ju inga problem. Då är vi ju på plats och kan göra vårt arbete samt ta till oss information. Men avsatt tid har vi inte, men vi har stort engagemang.

HL: Någonstans måste det ju ändå finnas in inne i liksom arbetssätten, annars skulle det ju inte ske.

KH: Och jag tror att det egentligen ligger ju i vårt eget driv att vi vill i väg för vi tycker att det har gett så mycket när vi har varit och åkt i väg på utbildningar. Då har vi ofta då träffat vi sjuksköterskor på AK-mottagningar runt om i Sverige och det är alltid ett bra utbyte. Man får med sig något någonting som vi kan göra för bättre, liksom i våra egna rutiner, och sen kan vi få till oss inte bara rutiner som vi sköter själv utan även det som har med läkemedel att göra och sådan hantering, så att det är det vi driver själv.

HL: Ser ni också om det finns en stor andel patientnöjdhet då kring just de här som har egen monitorering och är de här varan patienterna?

AB: Ja. Alltså vi, vi har ju återkommande träffar med de här och de ringer ju också när de behöver oss vi får bara positiv feedback, de ser väldigt mycket. Ja, vad ska man säga, förbättringar i deras liv när de kan sköta den här biten själv.

HL: Handlar om ens egna livskvalitet. AB; Exakt. Ja den höjs ju rejält när du kan bli självständig.

HL: Jaha, vad intressant det här var känner jag.

AG: Ja, men det här är jätteintressant och vi har ju i tidigare avsnitt också varit inne och snuddat lite vid den här diskussionen med att satsa på kompetensutveckling för att ta hem nya metoder och arbetssätt och att det ger en ekonomisk lönsamhet. Dialysen är ju ett sånt exempel som vi pratade mycket om och då också. Hur viktigt det är att inte stoppa kompetensutveckling och utbildningar för att det är ekonomisk kris. För att det är det är den vägen vi behöver gå för att komma framåt. Vi kan inte sluta att utveckla oss utan vi måste utveckla oss ur krisen.

HL: Jag kan nämna också akuten, det avsnittet när vi med akutens chef just när det handlar om kompetensutvecklingen.

AG: Hur viktigt det är. Ja, och det får man ju ändå säga, för att vi har ju många åtgärder för ekonomin just nu. Men vi drar inte ett utbildningsstopp, det har gjorts ganska många gånger tidigare. Men det är ett väldigt medvetet val från vår sida. Att vi inte drar det kortet för vi tror inte på det.

HL: Här finns det en röd linje?

AG: Ja.

HL: Det låter ju klokt i tider av när man behöver ställa om och utveckla och förädla.

AG: Det är nyckeln.

HL: Nu har vi pratat mycket om apparat och omställning och människor ska sköta grejer i hemmet. Vad är det för apparater vi pratar om och hur funkar det?

KH: Den här är ganska, höll jag på att säga fickvänlig nästan. Man kan ha den i fickan. Den här apparaten är ju ungefär stor som handen och i den sticker man in en liten testremsa man har, med en liten penna som man laddar med en liten nålspets och så gör man ett stick ute i finger, ungefär som diabetiker gör man får fram en bloddroppe lägger den mot den här testremsan som sitter i apparaten. Och den analyserar och får fram ett aktuellt PK-värde på patienten.

HL: Och sedan skickas det då digitalt via någon app då in till sjukvården eller?

KH: Nej, det gör det inte, utan antingen så, en del patienter som har de här apparaterna, de har fått lära. De har fått ett doseringsschema så att de tittar på det här doseringsschemat de ser vad har jag för PK-värde idag och så ser de ja, men ligger det bra, då gör jag ingen förändring och så ska jag ta ett prov om så här många veckor. Är det för lågt då tittar de på schemat ligger det inom den här referensramarna då minskar jag så här. Ligger det för högt. Då står det på schemat att jag ska ta bort så här många tabletter. Andra patienter som har apparaten doserar inte själv, utan då ringer de in till oss och säger det här värdet har jag idag på apparaten och så doserar vi då säger vi att ja, men du fortsätter på din dosering, eller så gör du så här, du tar ett nytt prov om så här många veckor och så hör du av dig till oss igen.

HL: Olika delar här då beroende på vem man är som patient kanske och vad man har för behov och så vidare. Men det är en stor andel. Vad ska man säga? Egenvård kan man ju säga här, att ta hand om mig själv. Men vad får man för typ av grundutbildning då? För man kan ju inte bara sätta en apparat i händerna på folk och säga gå hem och så hör du av dig om det är något.

AB: Nej, absolut inte. Det är noga kontroll på det här och då lär man sig först apparaten och det är ju viss teknik och en hel del saker som man inte ska göra för att kunna få fel värden. Sen när man har lärt sig apparaten så måste man ta dubbelprover mot kemlab för att säkerställa att man är rätt patient så att det säkert stämmer med värdena. När man är klar så går man en utbildning med oss och då är det oftast en kväll på runt 3 timmar när man har teori då med en läkare och så några av oss sköterskor där vi vill säkra att de förstår det här. Vad som händer i kroppen med de här läkemedlen och när de ska se upp, och när de ska se extra kontroller och hur de ska hantera sina scheman så småningom som de får oss av oss då. Så det är ganska mycket vi gör i de här för att de ska kunna bli så kunniga som möjligt.

HL: Det ska ju vara patientsäkert.

AB: Också, absolut, det är jätteviktigt.

HL: Ja vad spännande att höra allt det här som ni som ni sysslar med. Vi ska ta och glida över på något som vi brukar kalla hälsosamtalet här. Och det är ju väldigt vanligt inom sjukvården och jag har själv varit på ett sådant här hälsosamtal inför att jag ska fylla 60 år. Man får ett erbjudande från regionen, då får man fylla massa frågor på enkät om hur man har det med sin livsstil och så vidare. Och sen får man gå på hälsocentralen eller vårdcentralen för att träffa sin doktor, då sitter man där och pratar om vissa justeringar man behöver göra i sitt liv och i mitt fall kan jag helt öppet berätta att det är bra om jag slutar snusa och det är bra om jag börjar leta mera nyckelhålsmärkta produkter när jag ska äta mat så då det är sådana där grejer och att jag får in lite mer vardagsmotion i mitt liv för att ja hålla mig friskare och fräschare så ser det ut för mig. Och just snusningen kände jag. Då skyllde jag lite på frun för hon snusar också. Hon vill aldrig sluta och då tyckte doktorn det var ju lite fegt av mig att skylla på det, och till slut höll jag ju med så att jag har bestämt mig för att sluta, men jag ska sluta efter semestern så jag drar lite på det. Så det blir den 23 juli när jag kommer tillbaka på en liten resa då ska det vara klart, tänkte jag, eller att då ska jag påbörja? Hur gör ni med era livsstilshöjande åtgärder om vi kallar det så med motion och kost och sådana saker?

AB: Men vi tränar mycket både i grupp. Vi har nästan alla på mottagningen har varit tid att kunna gå ifrån och träna på arbetstid. Så vi tränar ofta tillsammans. Vi är ett tränande folk där uppe, helt enkelt.

HL: Det är gemenskapen här hela tiden som genomsyrar liksom eran verksamhet, att vi går och tränar tillsammans och vi gör det här tillsammans och vi gör de här bitarna tillsammans, det finns en kraft i det.

AB: Ja, det gör det absolut. Jag tycker att det om man tänker psykisk arbetsmiljö också så har vi gjort grejer som peppar, inte bara det här, att vi tränar fysiskt som tränar man själv så får man med sig någon fler utan vi har ju gjort lite andra grejer. Vi hade något år så gjorde vi en hittaut-utmaning. Bland oss samla hitta ut kontroller.

HL: Det här med att orientera i staden här och att hitta och kontroller.

KH: Väldigt bra grejer. Då hade vi en utmaning i arbetsgruppen samlat. Sen har vi ju i flera omgångar tippar fotboll.

HL: Stryktipset?

KH: Alltså, EM och VM har vi gjort. Det är nog tror jag 5–6 gånger och då är det faktiskt så att alla inte är fotbollsintresserade. Men det är inte riktigt det som är grejen. Det är att alla, oavsett om man är jätteintresserad och insatt till den som inte alls tittar på fotboll någonting ändå gör det här tipset och sen blir det ju ändå. Vi har en jätteengagerad kollega som håller i det där som kollar efter varje match. Vi får uppdatering om vem som har dragit in poäng och inte och det är ju, det är väldigt bra för den psykiska arbetsmiljön, för vi har väldigt trevligt tillsammans. Man följer den här tävlingen under tiden.

HL: Ja, men det låter jättekul. Man vill ju jobba hos er, det känner.

KH: Det vill man för vi har det jättebra. Faktiskt.

HL: Hur har det gått med tippandet? Har ni blivit miljonärer?

AB: Jag har faktiskt vunnit en gång. Det var ju på damernas, tror jag. Du också, eller? Jag har varit.

KH: Jag har precis oväntat. Nu vann jag också en på den där hitta-ut utmaningen.

HL: Ja, men det är ingen illegal spelklubb Men just sådana här grejer, det hissar jag ju gemenskapen. Motionssidan då? Hur gör ni där och snusar ni som jag?

KH: Jag gör inte det, men.

AB: Jag är tyvärr snusare, men jag håller på att trappa ut nu. Jag har min egen lilla variant. Det kom ju en studie som rapporterades jättemycket. Alla läkare och sköterskor och undersköterskor var jätteengagerade i den där när man faktiskt ser att man ökar hjärt- och kärlsjukdomar. Vilopulsen ökar. Det har inte varit så mycket studieresultat så att man har liksom tyckt att det går väl bra ändå.

Det är värre med rökning har man tänkt, men nu har jag tänkt om och jag klarar inte av att sluta tvärt utan jag kör en nedtrappningsvariant så jag har läst in mig på vad varje portionssnus har för milligram nikotin, så nu är jag nere i den lägsta som finns på marknaden. Ser ut som en liten ja, en liten sockerbit, den här dosan och nu så. Minikapten heter nu då och sen så när den är slut så är det. Slut.

HL: japp så du fasar ut liksom med läkemedel.

AB: Men precis jag kör en fegis. Jag fasar ut.

HL: Många som slutat direkt får ju också besvär när de slutar tvärt. AB: Jag är omtänksam mot min omgivning, liksom att jag inte ska bli så grinig.

HL: Liksom inte så bra för arbetsmiljön om du bara helt plötsligt lägger ner. Ja, OK, ja, här har vi att det är ett helt gäng här som liksom de är inne på flera olika spår. Psykosociala arbetsmiljön. Det handlar om gemenskap och kamratskap. Ställa upp för varandra och här ska det sluta snusas så det görs aktiva val och så vidare. Hur har ni det? Man har ju nästan aldrig hört hur du har det på din arbetsplats Anna Granevärn vi hör ju bara om hur du själv motionerar och sköter din mat och så vidare.

AG: Jag stod faktiskt och tänkte lite på det här när ni berättade, för vi har ju ganska många gånger varit med i vårruset och haft ett litet team där. Sen brukar väl Sjövall och jag ha den här tävlingsnummerlappen på, så vi kan ju inte bara göra det där utan vi måste ju också tävla. Få den åt oss själva och den tid vi har tänkt oss (loppets tid), men det här fikat efteråt, picknickkorgen, och det här, är ju supertrevligt, så det är ju faktiskt några av de finare stunderna som jag tänker på då. När jag hör er berätta har vi ju Sankt olofsloppet där primärvården har ett lag och jag har varit med i det nästan varje år skulle jag tro kanske Sjövall också har sprungit.

AS: En gång blev jag övertalad. HL: Ska ni vara med i år eller?

AG: Jag brukar bestämma mig ganska sent, men det är ju en liten tradition och det är ju Olof som håller ihop det här laget åt oss. Han var ju den som fick mig att åka längdskidor från allra första början. HL: Vi har haft lite barmarssäsong, Anna Sjövall du som gillar att springa lite grann. Eller ganska mycket, så att jag antar att du har haft det ganska bra en period. Det här bakslaget, det, det är ju borta om några timmar hoppas jag.

AS: Ja, men jag var ute igår kväll. Det var jätteskönt.

HL: Ja, vad härligt. Jag har hoppat på hojen, haft ett, tyckte jag då, ganska långt cykelpass. Anna Granevärn tyckte det var bra att starta med en lite lättare runda.

AG: Du valde ju den lätta backen också.

HL: Precis ja, men det är ändå skönt att komma i gång med hojningen när det är den säsongen för jag tycker det är en väldigt bra skonsam träning också. Bra för pumpen. Jag hade faktiskt tänkt cykla idag, men nu har det kommit snö nu vet jag inte riktigt vart jag befinner mig. Det blir någon form av motion idag, det kan bli gymmet eller det kan bli. Det är lätt att välja bort hojen känner jag när det har kommit snö, det kanske är nu man ska stålsätta sig lite grann eller vad säger ni?

AG: Ja, men det är ganska obehagligt att cykla när det blir kallt. om händer och fötter ja.

HL: Så där fartvinden när man kommer upp i 30 blås, i nedförsbackarna menar jag. Hör ni, det var jättekul att ha er här idag och vi tar gärna återbesök. I den här podden så ni är ju varmt välkommen tillbaka någon annan gång faktiskt.

KH: Tack så mycket. Det var trevligt att vara här. AB Tack.

HL: Tack till er också anna Granevärn och Anna Sjövall.

ALLA: Ja men tack, hej tack.

Transkribering av avsnitt 72 (Inspelat 3 juni)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

Anna Granevärn - Sjukvårdsdirektör

Anna-Karin Andersson - Senior Verksamhetsutvecklare

Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

Håkan Lundqvist - Programledare

Håkan:
Jaha Hörni! Ni ska välkomna allihop till det här avsnittet av denna inspelning. Anna Karin Andersson, Du är här igen. Välkommen hit! Du kallar dig själv för senior verksamhetsutvecklare. En bra titel.

Anna-Karin:
Jajamän. Jag tycker det, jag har väl funderat lite på det, men tycker jag har alla rätt.

Håkan:
Ja, och Anna Sjövall är också här.

Anna Sjövall:
Ja!

Håkan:
Du är junior verksamhetsutvecklare?

Anna Sjövall:
Hur man nu, blir det. Har inte hänt så mycket i mitt liv i sammanhanget så jämfört med Anna-Carin så är jag det.

Håkan:
Bra. Men det betyder ju inte att ni inte drar nytta av varandras erfarenheter.

Anna Sjövall:
Nej precis.

Håkan:
Det är så man jobbar ihop. Anna Granevärn är här också Hälso- och Sjukvårdsdirektör. Hur är läget?

Anna Granevärn:
Jo, men det är bra. Nu har vi ju fått börja titta lite på cykelparkeringen. Vi pratade ju lite om dina cyklar.

Håkan:
Just det. Anna frågade mig om en cykel som står upp och ner utan hjul här utanför som jag försökte repa och den är bortom all räddning. Så det var det. Var lite utanför podden innan vi började. Ja, så jag har förklarat att den åker nog på tippen om ingen känner sig hugad att ta sig ann ett projekt i sommar. Något för dig Anna, Karin och suga tag i eller?

Anna-Karin:
Vi får göra en analys på det här.

Anna Granevärn
Finns säkert delar som går att återanvända. Jag har också en gammal cykel och man kanske kan ta det bästa och bygga ihop av två gamla versioner.

Håkan:
Man blir sugen på något nytt, jag såg barnprogrammet Skrotnisse. om ni kommer ihåg den figuren på SVT? Men det ska vi inte prata om. Du var inne på analyser Anna-Karin. Vi ska snacka lite grann kring det. För att du är inne i ett förändringsarbete som berör en speciell avdelning på sjukhuset. Berätta!

Anna-Karin:
Ja, det gör jag. Och det handlar egentligen om mottagningsenheten på laboratoriemedicin som vi håller på att göra ett förbättringsarbete. Och ja, jag vet inte vart jag ska börja. Men det börjar med att verksamhetschef där jag fick ett uppdrag ifrån henne att du behövde titta på den här verksamheten för att arbetsmiljön höll på att haverera och det var väldigt jobbigt. Överbelastat, stressigt så att hon tyckte att vi måste titta på det här ordentligt och säga vad är det som fallerar och vad kan vi göra åt det? Så det var väl så det började och det började redan i höst. Sent i höst kan man säga. Så det tar ju lite tid att göra det här

Håkan:
Men hur börjar du? När de här röda flaggorna kommer upp. Hur börjar du med det arbetet?

Anna-Karin:
Uppdraget är ju liksom startskottet. Men sen så lägger vi upp det, träffar verksamheten och så lägger vi upp en plan. Jag vill ju alltid ha en arbetsgrupp av medarbetare som jag jobbar mot. Sedan så vill man ju också ha en massa data, produktion, variation och så vidare.

Sedan är det också en viktig del i det här, är ju patienternas åsikter.

Vad tycker de? Vad vill de ha? För det är lätt att säga att vi gör så här och så. Sen så är patienterna väldigt missnöjda med det. Så egentligen så handlar det om att man lägger upp den här planen för att ta fram underlaget, alltså själva genomlysningen.

Hur stora är lokalerna? Hur många provtagningsplatser har man? Hur lång tid tar en provtagning i snitt? Hur lång väntetiden är i snitt? Så man måste få fram massor med siffror från för att få den här helhetsbilden av verksamheten.

Håkan:
Hur mycket går du ner på detaljnivå?

Anna-Karin:
Ja, vad ska man säga. Jag brukar säga så här att, eller brukar titta på till exempel provtagning och kapacitet. Då fick de ta tid på en provtagning över, i tre dagar tror jag. Och så gjorde vi ett snittsiffra på det. Ja, det var 6 minuter då per provtagning. Och så är det då tre personer som jobbar heltid och då kan man försöka förstå hur många provtagningar hinner man på en dag? Och då kan man tänka sig om man jobbar 5 timmar effektivt, då blir det 50 provtagningar per person. Är det rimligt eller inte? Alltså, sådana här beräkningar gör man ju då, och det är ju en sak om den där med provtagning står där och så. Sen pratar vi också ganska mycket väntetider och är det lämpligt att man har så lång väntetid? Vi tittar på det också på över 500 patienter och tittar också på där det är mest väntetid. Vi ser ju till exempel att det är längst eller högst belastning på morgon fram till lunch. Sen minskar belastningen och det är ju variation som kanske inte önskvärd. Det bästa är ju att man har jämnt flöde hela dagen, men så är det inte och det beror ju på att folk vill ta prover innan jobbet. De fastar för att ta prover och då vill man inte vänta till klockan tolv.

Håkan:
Nej, då är man ju hungrig.

Anna-Karin:
Precis så det har sina förklaringar. Och även så tittar vi på veckodagar, hur ser belastningen ut per dag? Och det är alltid som vanligt att det är mest på måndagar. Och det här har ju också sin förklaring i. Och då kan man titta på: Är det någonting vi kan göra på de flödena som är på måndagar, så att man får titta på det. Så det är ganska detaljerat faktiskt.

Håkan:
Så man kan säga att du samlar ihop så mycket data som egentligen finns tillgänglig, men till en viss gräns kanske? Man kan inte gräva hur djupt som helst.

Anna-Karin:
Precis, det vi också tittat på ska jag säga är ju då vilka som remitterar in patienter, alltså vilka skickar provtagningsremisserna? Då är det, var kommer de ifrån, och kommer dom från sjukhuset, från mottagningarna, från primärvården, från ja, vart de nu remitteras ifrån? Och då kan vi också se flödena och kanske titta på: Vad kan vi göra åt det? Kan vi ändra flödena på något vis? Kan vi minska där och göra annat och så vidare och så. Och då måste man ju hela tiden och kommunicera mot de externa flöden eller externa kunder eller de som skickar patienterna helt enkelt. Och då har vi ju inte den makten själv egentligen, utan vi kan ju bara påtala att så här ser det ut. Ni har jättejättemycket prover eller som ni remitterar in till provtagningen. Varför är det så just hos er? Och så får man ta den dialogen och det kan vara helt rimligt. Men ibland så är det ju liksom. ”Jag har det här. Visste inte att det var så här”.

Håkan:
Låter som man då får veta det.

Anna-Karin:
Absolut.

Håkan:
Så det förbättringsarbetet går helt enkelt utanför sjukhusets väggar, också ut i primärvården? Anna-Karin: Absolut, där man kan föra dialog om hur de också gör när de remitterar.

För det gjorde vi ju förra veckan för att vi hade en dialog med Östersunds primärvård. För ofta är det de som är närmast liksom. Vi har sett att de har rätt mycket provtagning på sjukhuset och de tar ju jättejättemycket prover. Men de har också en tidbok som är ett litet hinder (via digitalt) och så tycker patienten att: ”då går vi på sjukhuset i stället” för då det är en fri tillgång. Och det kan ju göra att det blir väldigt mycket patient eller många patienter då. Och det var det ju också. Så vi har ju liksom andra, även andra. De har ju mottagningen och de är ju även privata förstås och använder det här och inte bara regioner. Eller vad heter det, från hälsovalet, utan även privata om jag säger så då, att det finns ju allt möjligt, men primärvården tar ju också väldigt, väldigt många prover så att det får man ha all respekt för.

Håkan:
Jag var ju på mitt hälsosamtal som jag har berättat om tidigare här inför att man fyller 60 och då hade jag lite för högt socker. Det var precis över gränsvärdet och då frågade hon faktiskt mig: ”vill du ta ett långtidsprov kan vi göra det här på labb eller så får du gå på sjukhuset”. Men jag valde sjukhuset just på grund av att jag kunde komma in där lite snabbt på morgonen. Men när jag kom dit då var vi redan tio pers i kö innan de ens hade öppnat. Och det stämmer ju väl med det du berättar. När du samlar liksom en grupp, både medarbetare och kanske chefer på labb i det här fallet. Vad betyder det då att du får all input från så många medarbetare som möjligt?

Anna-Karin:
Ja, det betyder ju jättemycket naturligtvis, för då får jag liksom uppleva deras vardag. För det är ju oftast en annan sak än vad de andra säger. Ibland är det så att man får det bekräftat. De säger en sak. De säger till exempel att om en patienterna vill ha dropin och så sen så jaha, okay. Men det finns inget bevis för det. Då gjorde vi en patientenkät och frågade: Hur vill ni boka er tid? Vill ni ha en tidbok (digitalt) eller vill ni ha dropin? Ja, det var nästan 88 % ville ha dropin och då bekräftar ju det ena det andra liksom.

Och då blir det ju liksom en riktig sanning i det och då blir ju det ganska högt kriterie för att dropin ska vara kvar.

Håkan:
Och det är ju så data ska användas. Följer det här någon slags mönster i ett förändringsarbete som i det här fallet Anna?

Anna granevärn:

Det kan ju säkert göras på lite olika sätt. Nu stod jag och funderade på en helt annan fråga som väcktes i mitt huvud. Jo, men då tänkte jag så här, att när ni undersökte vad patienterna vilka var det? De som går och tar prover på sjukhuset? Eller var det alla som tar prover som ni frågade?

Anna-Karin:
Vi hade ju 320 enkäter på dem som gick på sjukhusets provtagningsenhet. Men frågorna var, och det var fyra frågor. Varför går du hit? Vem är det som har skickat dit dig eller vem har begärt proverna? Sen pratade vi också om de ville ha, hur de ville boka då och så. Sen vilken rimlig väntetid de tyckte att det var. Det var lite det vi ville berätta. Men egentligen handlar det om hur ska vi fixa det här? Och utifrån det fick vi otroligt bra idéer om vad målsättningen skulle vara. Och då sa vi det att vi ska ha dropin men maxväntetid på 30 minuter och vet vi det, då kan vi styra hela verksamheten.

Anna Granevärn:
Det är ju jättebra att det är så. Funderar på som följdfråga på det här, det är ju, vad vill patienterna som då väljer att gå på hälsocentralen där det inte är drop in?

Anna- Karin:
Det är det som de svarade. Kanske inte riktigt svar på din fråga, men det de svarade var ju det att det var enklast att ta sig dit och enklast åka dit.

Det var inte för drop in det utan det var när de visste att de kunde komma när de ville.

De hade kanske ett ärende till stan, de kanske skulle på sjukhuset också och så vidare. Så det var liksom det som var där. Man går dit är lättast att gå in i och jag förstår det, att det är så. Så det är ju, det tänker jag, viktigt att det blir kvar.

Däremot så, det vi vill. Det här är ju att man på något vis minskar flödet. Alltså inte jättemycket, men vi behöver minska det externa flödet. Men egentligen så är det största flödet in på provtagningen, är ju från sjukhusets mottagningar och det är ju också så att hälsocentralen tar väldigt mycket prover åt sjukhuset och så är det ju bestämt att det ska vara. Men jag tänker att där för de tar inga prover själv alls, inte alla, några gör det.

Anna-Karin:
Många mottagningar tar inte egna prover överhuvudtaget och det trodde inte jag fanns. Men så är det, då man pratar med dem då eller pratar med deras chef. Vi hade ett möte idag, så det är så att man inte tror att man får ta prover på mottagningarna. Man har inga grejer, man har inte det i sin dagliga verksamhet. Ändå är det sjukvården. Det här är ju något kultur som har växt fram som ingen riktigt vet.

Håkan:
Varför låter som en fråga för dig, Anna Granevärn?

Anna Granevärn:
Precis. Och det är ju det här som är så bra när man gör ett arbete på det sättet som Anna-Karin gör och verkligen ställer alla frågor och tar reda på fakta. Och det är väl säkert inte sista gången vi snubblar över någonting som styr sig självt och som man gör bara för att man tror att det är så det ska vara.

Håkan:
Men innebär den vetskapen att mottagningar kommer att föreslås. Att kunna ta sina egna prover, beroende på vad det är förstås?

Anna-Karin:
Ja, men absolut. Men det tänker jag absolut att de får använda sig av. Men det vi tänker, är ju då för patienternas skull, att när de är på ett prov på mottagningsbesök, oftast tar de prover innan så att det ska vara klart.

Men ibland så vill man komplettera efter besöket och då tänker vi att de prover som ska testa lite akut, det tar man där i samband med besöket på plats så patienten slipper gå till provtagningen (Labb eller HC) igen.

Håkan:
Det sker på mottagningen. Man behöver inte gå igen.

Anna-Karin:
De flödena skulle vi vilja ha på mottagningen. Men vi har inte kommunicerat det här än utan det var först idag vi pratade om det. På riktigt liksom om åtgärder.

Håkan:
Och idén finns där att på sikt kanske?

Anna-Karin:
Vi skulle behöva minska flödet litegrann och då tänker jag att man kan hjälpas åt med det. Så blir det inte så stor impact här på de andra enheterna så att det blir liksom. Man behöver inte ha två undersköterskor till utan man kan göra det i gemensamma resurser. Kanske vi måste titta på det naturligtvis.

Håkan:
Det här låter som ett bra exempel på någonting, att hitta en samverkan kring och komma undan de här stuprören och lösa huvudfrågan i ett paket.

Anna Granevärn:
Och lite ja, men komma ifrån det här stuprörstänket eller den här gamla traditionen av att vi skickar patienten till någon som gör sin grej och sen skickar vi vidare och så får vi tillbaka, det går i stället mot mer personcentrerat. Det pratar vi ofta om här och att man håller ihop och tänker lite helhet och gör klart saker som går att göra klart.

Anna-Karin:
Absolut. Och det är också olika situationer kan man säga. Att man tänker att det normal flöden som går via provtagningen eller hos dem, men att det är liksom de här lite akuta jag menar. För att det kan ju också vara så att de patienter som är i lite sårbara situationer, man kanske fått ett besked på en allvarlig sjukdom eller någonting, och så blir man skickad till provtagning liksom. Därför att det är bara så. Och då blir ju också provtagningspersonalen involverad i den här människans öde och det är ju väldigt svårt att ha det som en industri där det är löpande band liksom. Och då måste man kanske stanna upp och prata lite grann och så vidare som då stör produktionen eller stör. Ja, ni förstår vad jag menar. Det blir liksom en längd på inte de här sex minuterna längre utan kanske femton.

Håkan:
För man vill visa lite omsorg verkligen.

Anna-Karin:
Och det är ju jättefint verkligen. Men, då tänker man, sådana prover skulle man ju också kunna ta på mottagningen. Men det håller vi på att titta på.

Håkan:
Var spännande. Vart befinner ni er just nu då? Är ni redo liksom att sätta bitar på plats.

Anna-Karin:
Där vi är just nu. Och utifrån det här mötet idag då också, så var det ju så att de skulle titta på det här framför allt på opererande enheter. Alltså kirurgen, och ortopeden som har stora mottagningar och kolla lite grann hur de skulle kunna göra. Nu är liksom uppdraget där att de ska titta på sin verksamhet och ibland behövs det då till exempel en riskanalys. Hur mycket tid kommer det här att ta? Kommer de att bli överbelastad i stället? Och så vidare, så att de skulle titta på det.

Det som saknas helt i det här, tyvärr är ju det att det finns inget uppdrag skrivet och klart, uppdrag till provtagningen, och det innebär ju att det finns inga begränsningar.

Håkan:
Vad menar du med skrivet och klart?

Anna-Karin:
Det står ju inte liksom vilka prover de ska ta, så att de ska bli tagna, att ni är på provtagningen, där finns det inget uppdrag att det här ska ni göra eller det här ska ni inte göra utan det finns ingenting utan det är en fri tillgång. Så det uppdraget ska vi också försöka pränta ner och få ett tydligt uppdrag. Och där kan man ju också beskriva vad man inte ska göra.

Håkan:
För det innebär att det finns då möjlighet att lyfta bort saker?

Anna-Karin:
Ja då har man ju lite grann att gå på och om man tycker att, ja men nu har vi den här mottagningen, hur skickar de ner patienter? I alla fall. Ja men nu har vi bestämt det här. Nu går vi så det är mycket lättare när man har liksom ett skrivet uppdrag.

Håkan:
Det är ändå inte. Det låter inte så enkelt att genomföra allt det här. Man kan ju tänka sig att om en mottagning då plötsligt ska börja ta prover, att då börjar de känna att nu ökar vår arbetsbelastning också. Så här krävs det ju verkligen samverkan och dialog. Ja kanske framför allt att man provar sig fram lite grann.

Anna-Karin:
Absolut, man kan ju testa på någon mottagning först, och det är också att gå tillbaka i tiden lite grann. Så är det så att en hälsocentral införde ju tidbok(digitalt) av en anledning, därför att det var överbelastat och då var konsekvenserna av det, att provtagningen blev överbelastad och det följer ju varandra, sådana här beslut.

Man måste liksom hela tiden titta på hela processen. Vad händer då tills det brakar ihop där? Då får vi, eller då får de här på provtagningen då jobba tillbaka liksom.

Och vi har ju också åtgärdsförslag på att ha och införa tidbok. Vad får det för konsekvens? Eller att vi lägger ner hela provtagningen? För det är egentligen inte laboratoriets huvuduppdrag, utan det är att analysera prover. Alltså det här kommer ju inte hända, men det är ju ändå en tankeställare liksom att då kommer det att bli en över och det blir utlåning då till primärvården bland annat. Eller mottagningarna.

Då kommer de att få mer, oavsett om vi reglerar upp det på provtagning (Labb). Det blir som samma sak fast tvärtom. De måste hela tiden titta på bästa flödet totalt sett. Om vi hjälps åt lite grann där och där och där, då kommer provtagningen att överleva och fungera bra och så och så vidare. Men då måste man vara överens om det. Och det är därför vi tänker att vi ska göra ett tydligt uppdrag och få ett beslut på det.

Håkan:
Det låter också som att ordet prioritera kan kännas tråkigt ibland, men ibland måste man ju faktiskt ta till att prioritera så att man gör rätt saker så att det blir så effektivt som man vill ha det.

Anna-Karin:
Och det är det analysen är så bra till, att man gör en analys och ser hur det verkligen ser ut, för då är det mycket lättare att ta fram rätt åtgärder. Det är ju så det blir och jag tror eller hoppas att mottagningarna, att det inte kommer att bli något krig om det här, det tror jag inte, därför att det blir så lite extra arbete för många och det räcker för att det här ska gå i hamn.

Håkan:
Och sätter man patienten i fokus också?

Anna-Karin:
Och det har vi verkligen gjort för att vi tänker så. Liksom att, vi nu vet vad de tycker om det här och dels så kan man ju förstå liksom att de kan ta prov där de är och inte gå till nästa ställe och ta prov.

Håkan:
Inte bli rundpassad hit och dit som man kanske kan känna som patient?

Anna-Karin:
Med prover som ska tas om två månader eller något uppföljningsprogram är ju en annan sak för då kan man ju ta det här provet (på labb eller HVC). Man behöver inte ta det exakt det datumet. Och då kan man gå och ta det när det passar en. Det är en helt annan sak, och då ska man ju naturligtvis kunna gå på provtagning.

Håkan:
Vad står du tänker på Anna Sjövall?

Anna Sjövall:
Ja men dels så är det att jag känner igen mig i det här. Det är så att det tar tid. Och sen hur viktigt det är att man har liksom fakta man baserar på. Och dels är det viktigt att ha uppfattningar och hur man själv upplever saker också, dels kunna visa på att. Men så här ser det ut. Ibland kan vi också basera saker på känslor.

Men det känns som att det är jättemycket på måndagar. Men är det så eller är det att jag går på jobbet på måndag morgon och tänker att nu kommer det bli mycket att göra den, stressen, vi behöver liksom ha fakta på sådant.

Det tycker jag är jätteintressant. Och de här sakerna som kommer upp från sidan att mottagningen inte tar prover. Men det var kanske inte det ni skulle utreda. Men det dyker alltid upp sådana saker när man gör sina analyser. Det tycker jag är jättespännande.

Håkan:
Då kan man ju se någon slags lösning på det i slutändan.

Anna-Karin:
Men sen så är ju det ett annat exempel att akutmottagningen, alltså de som tar egenkontroller, Waran och så vidare

De har ju väldigt många prover som provtagningen egentligen tar. Det är ganska okomplicerade prover, det går väldigt fort, men det är väldigt många och de ska ut och tas på måndagar där det är högst belastning och det kanske därför de har högst belastning då.

Det kommer ju att minska. Det kommer nog inte minska provtagning totalt, men däremot så kommer det slätas ut på variationen.

Håkan:
Det vi pratade om i förra avsnittet, AK-mottagningen är ett resultat av det vi pratar om nu. Så det.

Anna-Karin:
För att jag var och pratade med dem och hade dialog med dem. Kan ni göra något utifrån att jag såg att de hade så mycket, och då berättade de om det här för mig.

De hade ett annat förslag de kunde hjälpa till med, men att man just inte behöver ta provet på måndagar. Förut kunde man skicka brev då, och det är ju något som belastar liksom tidsfristen så att då behövde man ta det på måndagar. Men det kommer man inte behöva. Jag vet inte riktigt när de skulle börja med det där.

Håkan:
Jag kommer ihåg, i höst.

Anna- Karin:
Det passar ju väldigt bra i det här jobbet så det var vi väldigt glada för att där händer någonting. För det är också bra i sådana här frågor. Att kunna ge exempel, om än de har gjort så här, det kommer underlätta och ja, och så vidare att man ser att man hjälps åt. Nu hade de tänkte göra det här ändå. Men det har ju effekt på olika andra instanser av förändringsarbete.

Håkan:
Vi pratar mycket om att det måste få ta tid och man måste få en möjlighet att samla in och möjlighet och ta del av så mycket som möjligt. Men finns det tillfällen när förändringsarbete ändå kan gå snabbt? Eller behöver det vara så här för att vara helt patientsäkert?

Anna Granevärn:
Och ett blir exempel på när det har gått snabbt det var pandemin. Det är ju ett bra sådant exempel.

Vi ställde om otrolig mycket verksamhet och service jättesnabbt.

Håkan:
Ja, när det blir kris, då går det att jobba snabbt.

Anna Granevärn:
Ja då brukar vi också samla ihop oss mer från alla olika expertfunktioner och ledningsfunktioner i Regionen. Och det kommer vi ju faktiskt att göra från och med i morgon (21 Maj). När det gäller sommaren som är ett besvärligt läge för oss nu, att vi har svårigheter att bemanna sommaren, då samlas vi i en särskild ledning och kan ta snabba beslut och vi har med all kunskap i rummet. Lite på det sättet jobbade vi under pandemin också. En särskild ledning

Vi förstärker för att kunna jobba effektivare och ta snabba beslut och få ihop all fakta.

Håkan:
Samordnar, och allt hänger ihop med den pågående vårdkonflikten såklart.

Anna Granevärn:
Konflikten och att det är svårt att få svar på avrop på hyr. Det är många faktorer som spelar in. Men det är lite mer besvärligt än vad vi hade önskat. Men det var ett litet sidospår.

Håkan:
Ja, men vi kom ändå in på det, för ändå, det som också är väldigt aktuellt inom precis hela Sveriges regioner.

Anna Granevärn:
Men apropå att kunna göra förändringar snabbt så är det ju på det sättet vi jobbar nu.

Håkan:
När om man nu pratar om att få till en bättre arbetsmiljö då för de som arbetar på labb, vad skulle vi kunna skicka för budskap till dem? När kan man, tror du börjar säga att förändringsarbetet börjar bära någon slags frukt.

Anna-Karin:
Ja, vi har ju också tittat på den interna miljön. Vad har de för arbetstider eller öppettid där? Hur många är dem där? Går de på rast? När går de på lunch? Kan man göra någonting där? Kan man då i vissa fall låna folk från inifrån labb och avlösa, eller vid hög belastning. Jag tittar på mycket sådant där också om man kan göra något och det kan vi säkert göra bitvis, och schemalägga öppet mellan 07–15. Då kan man fundera på, liksom ska man ha mer utsmetat eller inte? Men det är ju en sak, och det är ju deras jobb att göra.

Håkan:
Men vad säger medarbetarna själva då?

Anna-Karin:
Ja, det är de själva som har sagt varför det här med lunch och pauserna till exempel.

Vi kanske inte behöver gå två på fika samtidigt?

Men det kanske ska vara två samtidigt hela tiden och så får vi rodda med lunch och fika tider. Såklart att folk måste få paus.

Håkan:
Så de är ändå med själva. I slutändan kan det komma något eget, medarbetaredrivet?

Anna-Karin:
Ja, och det är ju mycket medarbetardialog och de har idéer. Men jag tänker framför allt så är det ju deras beskrivning av situationen. Hur det går till och så där. Och man kan även gå dit själv och titta om man varit dit och titta. Du hade varit där sa du, men det kan ju vara kö ända bort till pastors och expeditionen där

Är det tio pers. redan klockan sju. Det är ju inte bra liksom tycker jag, utan det är liksom en. Ja, det är inte så bra för patienterna att stå där och vänta för de kan ju vara sjuka också. Så är det ju inte jättebra.

Håkan:
Men vi höll distansen. Det gjorde sig helt naturligt. Det var helt naturligt att ställa sig med en två meters lucka.

Anna-Karin:
Men som sagt, man är ju så med, att man tittar på väntetiderna tycker jag är viktig för då ser man var man kortar väntetider för att få en bra, effektiv verksamhet.

Håkan:
Man tycker du det är kul att hålla på att jobba med de här bitarna.

Anna-Karin:
Jag tycker det är jätteroligt att jobba verksamhetsnära med andra, det blir så påtagligt när man jobbar med verksamheten direkt och de folk som verkligen gör de här sakerna.

Och naturligtvis ska väl också tilläggas nu att chefs och ledarskapet är jätteviktigt i det här. Vi har ju haft avstämningsmöte med verksamhetschef regelbundet för att se vad mer vi behöver ta fram, för svar, och så vidare som också då i sin tur kommunicerar då med sina chefer. Vi har ju också haft med verksamhetschefer, varit med hos primärvårdens ledningsgrupp eller med divisionschefen.

Förankrar i alla led liksom så att alla känner till det och varför vi gör det här. Och då är det jättebra

Håkan:
Varför jag frågar om du tycker är kul är för att man måste ju ha ett eget driv och gilla det man håller på med. Brukar du känna någon gång när det har gått i lås, att nu är det dags att korka upp en vichyvatten här och fira lite grann.

Anna-Karin:
Ja det händer ju att det kan vara lite olika resultat. Det kanske inte alltid blir som de mål man satt, men det kan ju bli det ibland. Kan ju få andra vändningar som man inte har väntat sig. Men det blir bra ändå, och ibland kanske man kommer halvvägs och ibland så lyckas man helt och det är ju jättejättekul, för då ser man ju verkligen att det blir en förändring.

Så är det. Jag tycker att det är jätteroligt att jobba på verksamhetsnivå och även när det blir lite kring det externa med att det blir lite bredare än bara just på en än en enhet. Det klarar de oftast själva.

Håkan:
Jag står och tänker på det. Kanske hör hemma i en annan diskussion men testare frågan i alla fall. För att du har varit med länge, Anna-Karin Andersson. Och om man pratar kunskapsöverföring från en senior verksamhetsutvecklare som Anna-Karin då och vi ser att den ska över till Anna Sjövall på något vis.

Värdet av det? Det här är ju oerhört viktigt att den inte försvinner bort. Om Anna-Carin någon gång bestämde sig för att nu ska jag jobba mer, ring inte mer för att nu ska jag göra annat. Nu ska jag ta hand om mig själv och lite annat.

Hur tar ni till vara på Anna-Karin och hennes kunskaper så att de kommer tillbaka eller blir kvar?

Anna Granevärn:
Ja, precis, det här kanske ni svarar bättre på än vad jag gör. Jag tänker att ett sätt, det är ju just att du jobbar kvar fast du egentligen har slutat.

Blir liksom lite friare former när man jobbar på det sättet som du gör.

Du behöver inte sitta på precis alla möten, du väljer ut var du engagerar dig.

Du kan göra det helhjärtat och tillsammans med andra verksamhetsutvecklare, chefer, medarbetare och du är duktig på att dokumentera det du gör så det går att följa i efterhand.

Jag tänker det i några bitar, men ni får fylla på.

Anna-Karin:
Alltså jag tänker ju att det är lite brist på kompetensöverföring kan jag tycka. Men det är inte så hela tiden.

Men till exempel på medicin som jag jobbat med. Deras mottagning och jag tillsammans med medicinsk verksamhetsutvecklare. Vi har liksom gått igenom så det här var en ren kompetensöverföring. Så det är lite olika.

Men jag tänker också att själva arbetet är, om det blir så, att man ska säga att det blir att många blir involverade på något sätt, och om många märker det här så tror jag att man lär sig av det också.

Håkan:
Anna Sjövall blir du sugen på att skugga Anna-Karin under några månader?

Anna Sjövall:
Jo, men jag har ju jobbat tillsammans med Anna-Karin emellanåt så det är ju mycket man får.

Absolut! men jag tänker på de här genombrotten som vi har, det är ju ett sätt också där Anna-Karin var den som höll i det arbetet och många verksamhetsutvecklare var med. Plus att vi försöker fånga in hela verksamhetsutvecklare-nätverket. Alla samlar vi några gånger per år och försöker ha erfarenhetsutbyte också för det finns ju också ett gäng som har jobbat länge som är kvar i organisationen och så kommer det nya och så behöver vi fundera på hur. Hur får man in de nya då?

Som kanske i genombrotten, blir det tydligt för några? Man är lite nervös, man har inte Hur ska jag ta mig an det här? Och så får man liksom lite tips och hjälp och man kanske ibland gör något tillsammans med någon som också har jobbat länge. Jag tror mycket handlar också om att prova.

För att det är ju en sak med teori och en annan sak när man liksom Jag har det här som händer. Jag ställer kanske frågor. Är det så här man gör en processkartläggning?

Håkan:
Är det för viktigt att den här kunskapen får leva kvar och frodas och utvecklas ännu mer?

Anna Granevärn:
Ja, det är jätteviktigt. Jag står och tänker på att du måste vara en av våra flitigaste gäster här också i podden. Det tror jag med att du är och det är också ett sätt att se till att det finns kvar och man kan gå tillbaka och lyssna.

Håkan: Apropå genombrott. För den som inte har hängt med i svängarna så finns det några avsnitt att lyssna på som handlar om just det vi pratar om. Begreppet genombrott och det var sju genombrott på olika håll och kanter inom sjukvården.

Anna-Karin:
Precis! Team som jobbar med förbättringsarbeten över gränserna, över områdesgränserna då. Men vi har börjat påbörja den utvärderingen kan jag säga och bland annat då med dem som är verksamhetsutvecklare och där har man ju lite olika kompetens. En del är ju väldigt nya som du säger och kan inte så mycket om det med metod och verktyg och en del är väldigt vassa på det här så det har ju var lite blandat. Men det man hör är ju det att folk tycker att det här är roligt men man kan inte riktigt allt, det har man sagt. Men det har de också tagit med i olika uppdrag och modeller för utbildning och så. Och om man tänker på vad man har gjort.

Jag är ju vanlig sjuksköterska, men jag har ju liksom över tid gått olika kurser och gjort mycket kring det här och man får prova sig fram som du säger också. Men man behöver också kunskap i processen.

Man behöver kunskap i hur man för dialoger med olika verktyg. Det viktigaste är ändå det här med att ta dialogen brett så att man hela tiden har med sig folk som är så kallade intressenter så att man inte glömmer någon och att man liksom har en

Håkan:
Kommunikationsstrategi?

Anna-Karin:
Men lite så. Den är jättejätteviktig. För vad tycker ni om det här? Det vi har kommit fram till. Har ni några åsikter om det? Varför är det så här? Och det behöver inte vara hotfullt, Jag vill bara veta hur det förhåller sig och det behöver inte vara så att nu har du gjort så här med pekfingret utan det handlar mer om nu jobbar ni på det här, Var vad? Varför gör ni det liksom?

Anna Granevärn:
Är det lättare att komma utifrån, i stället för inifrån själva enheten?

Anna-Karin:
Det är nästan en förutsättning, för att säga att det är mycket lättare för mig att göra det än någon som är i enheten.

Eller det är stor skillnad tror jag. Så det där har jag en fördel att jag kan ställa dumma frågor om varför är det så här? Och så vidare och vem gör det och varför gör ni så? Har ni tänkt på det här? Vi får en ganska tydlig bild av hur man jobbar. De får beskriva r en arbetsdag, hur går det till? Och så beskriver nästa och nästa och så blir det så här att jag har att de gör samma saker men flera gånger eller vad det nu kan vara. Man upptäcker liksom……

Håkan:
Kan du få fem olika bilder?

Anna-Karin:
Ja! Och det är ju också fakta på något vis.

Anna Granevärn:
Kan vi tänka oss att som verksamhetsutvecklare är det bra att ibland byta plats med varandra, att gå in i varandras verksamhet.

Anna-Karin:
Det tror jag. Jag vet ju att det är lite att man inte gillar det. Jag vet själv att jag inte har tyckt om det.

Håkan:
Men det är också ett förändringsarbete.

Anna-Karin:
Ja, och väldigt nyttigt därför. För då kommer man från ett annat ställe.

Håkan:

För vi är så lite vi människor. Vi gillar ju att hålla på med det vi är jätteduktiga med. Men så blir det lite utmaning där borta och då kanske inte det känns lika angenämt. Men det kan ju vara väldigt kul och man kommer ur det så har man lärt sig något väldigt bra, absolut.

Anna-Karin:
Men jag tror ändå liksom att det här måste man tänka på. Det är ju den här helhetsbilden eller processen tänker jag. Man får inte gå för fort fram så det är nog det viktigaste. Plus det med kommunikationen, dialogen med alla, alla inklusive jobbet med kommunikation.

Håkan:
En hel del brukar kalla det där för kontrollpunkter, att man har lite bestämda nedslag så att man checkar av avstämningar och så löser man problem under punkterna så man kommer vidare. Kanske liknar varandra på något vis.

Anna-Karin:
Och jag brukar säga det att man kommer ingenstans innan man har löst de interna konflikterna.

Håkan:
Det är också viktigt att få lösning på.

Anna-Karin:
Ja precis. Och det kan vara pyttesaker egentligen, men man har fastnat i någonting. Hur du kommer till en fikavagn eller vad det nu kan vara. Kanske man ska sätta upp skyltar där det ska stå så alla vet. Det kan vara sådant som gör att det inte att det blir en konflikt.

Anna Granevärn:
Ja men det hänger ju ofta ihop. Och när vi tittar på riskanalyser så är det ju utifrån patientsäkerhet och arbetsmiljö vi arbetar och väldigt ofta så hänger ju de där ihop.

Är det någonting som inte fungerar i flödena och det blir en patientsäkerhetsrisk så blir det också en dålig arbetsmiljö. Det finns många exempel på det.

Anna-Karin
En precis ja det är det ju, och det gäller ju att få ihop det där så att folk förstår den här situationen liksom. Vad beror det på? För ibland börjar man skylla på varandra eller man skyller på att man är för lite folk. Det är en vanlig fråga med för lite folk. Det är liksom den första grejen man säger. Men sen när man börjar titta på hur och när man kan göra en enkel process och se vad som händer och så där och så börjar man se att liksom, då börjar man se det själv också. Att det här, om att det skulle kunna gå att göra det så, eller så i stället.

Anna-Karin:
Så att man liksom börjar rota i det helt enkelt.

Håkan:
Och vågar rota i det.

Anna-Karin:
Absolut. Ja, det är ju och det är det. Det är bra när man känner att man törs det.

Håkan:
Ibland får man kanske vara lite besvärlig mellan varven.

Anna-Karin:
Ja, absolut. Det är ofta besvärligt.

Anna Sjövall
Och det är ofta då det kommer. Då får de ju förklara varför man gör på ett visst sätt. Det brukar många uppskatta och de vill gärna berätta om det att det förstås.

Håkan:
Man kan inte gå som katten kring het gröt. Man måste ju få ställa den där frågan även om den är obekväm eller verka dum annars får man ju aldrig veta.

Anna-Karin:
Absolut, det är ju viktigt för då löser man upp knutar och till slut så blir det liksom någon typ av tvärtomeffekter. Men om vi inte får göra det här då, men då gör vi så här i stället.

Håkan:
Då kommer det.

Anna-Karin:
Det kommer ganska fort faktiskt.

När de väl har kommit på vad det är de bråkar om eller bråkar. Ja nu. Det är ju så jag raljerar lite nu, men ofta är det så att det är ganska enkla lösningar på det. Det kan räcka med att man inte vet. Ja, det var jag. Kan ge ett exempel. För många år sedan att det var en vårdavdelning där man då skulle ha rapport kvart i sju och kvart i sju, då var det tre som deltog, resten kom indroppande eftersom.

De kom ut på golvet först halvåtta. Så varför då? Ja, det var det här att man kom indroppande så att de fick ta rapporten om igen, och om igen. Rapportera samma sak tre gånger och då har de ju missat en halvtimme på jobbet och så blir det bråttom.

Håkan:
Och ganska omständligt för en som ska dra ner rapporten.

Anna-Karin
Ja, och det slutade med att det här förstod man ju att det här var inte bra liksom. Utan den som kommer sent får ingen rapport utan då säger vi att kvart i sju är det rapport. Sen går vi ut och jobbar. Så det förstår man ju ganska tidigt att det här är inte bra.

Håkan:
Kom man till kvart i sju då?

Anna-Karin:
Ja, det tror jag. Tror att de till och med satte upp en skylt på dörren.

Det har varit väldigt konkret så, sen vet jag inte hur det gick sedan. Men det var ett exempel på en enkel grej.

Det där var kultur. Vi kan komma sent.

Men det är inte det okej liksom? Och så gör man det. En del kan ju ha jättesvårt. De ska lämna på dagis och så naturligtvis. Och då kan man ju kanske meddela där att i morgon kommer jag nog lite sent och så där, men att det är sådana grejer som förekommer liksom.

Håkan:
Så är det nog på alla arbetsplatser.

Anna-Karin:
Ja.

Anna Granevärn:
Och jag förstår att man ser samma process varje dag, dag ut och dag in, år efter år så är det klart att man ser mönstren och man ser de här sakerna som skulle gå att förändra. Men därifrån till att vara den som kan driva utveckling. Det inte säkert man har tid avsatt att prata om de sakerna.

Kanske är väldigt skönt att det kommer in någon som verkligen ställer alla de här frågorna och inte ta något för givet.

Anna-Karin:
Jag tänker också att det kanske hamnar lite illa till också. ”Ska du komma här och bestämma” det kan ju finnas informella chefer och så vidare. Det kan vara svårt.

Håkan:
Då är man ju också inne på att kultur.

Man kommer ganska långt med öppenhet, att det är tillåtet att säga saker. Det är ju ingen som vill något illa med det, utan man kanske bara vill få ur sig det och det kan ju också vara så att man kommer med en lösning.

Anna Karin:
Jag tycker nog att det där var bättre när vi fick de här morgon- och pulsmötena och sådant där.

Där var det ju lite så att där kommer vi med lite av allt det här. Att man då hade de här pulsmötena och det var i alla fall ganska öppet med sådana här frågor. Hur gör vi nu? Det här är ett problem? Och att man då lärde sig det här med lite mera öppenhet. Jag vet faktiskt inte hur det är idag med det. Men jag skulle ju önska att det var så att jag ser ju att den här kan jag hjälpa. Vart det fel här i går i dag? Vad det nu kan vara för någonting, och vem var det som var inblandad?

”Ja det var jag” och så säga. ”Men jag kan hjälpa dig med det här och tala om hur det ska vara” så får du hjälp i stället. Det liksom att man talar om det här och hjälper varandra.

Håkan:
Lägga kraften på att lösa problem inte leta syndabockar.

Anna-Karin:
Det var lite så var det med när ledningssjuksköterskorna kom till också, att när sådant här händer då får de hjälpa till och visa hur det ska vara liksom. Och undervisa och visa handboken och allt det här. Det är ju inget jätteproblem, men det finns otrygga nya personer kanske som inte har varit med om det där förut. Men de provar och så blir det tokigt.

Anna Granevärn:
Då är det viktigt att det finns sätt att jobba med det. Jag tänker på Gröna korset. Det är ju också lite sådant arbete.

Anna Sjövall
Daglig avstämning. Tror en del jobbar med också. Alla gör nog det. Ja, precis ganska många verksamheter gör det numera.

Anna-Karin:
Ja, det tror jag. Och det är ju en jättebra grej att liksom diskutera. Så det här hände igår. Vad var det som hände egentligen och vad gör vi åt det?

Håkan:
Ja, men vad är Gröna korset för någonting?

Anna Granevärn:
Men det är ett arbetssätt för att identifiera förbättringar och avvikelser.

Håkan:
Tack! Ska vi ta och summera de viktigaste grejerna här i det förändringsarbete som pågår på labbet på Östersunds sjukhus som har varit i gång sedan i höstas. Som kommer att landa i förhoppningsvis en bättre arbetsmiljö och bättre flöden. Och som helhet helt enkelt bättre för alla inblandade, inte minst patienterna.

Ska vi ta och kasta oss över hälsosamtalet? Solen skiner det är den 20 maj(inspelningsdagen). I morse var det frost hemma hos dig där du bor Anna-Karin, berättade du för mig innan vi började spela in.

Jag hade sju grader man var inte så sugen på att kliva utanför dörren. Vad gjorde du på morgon?

Anna-Karin:
Jag drack kaffe sen så ut i skogen med mina hundar.

Håkan:
Vad ger det dig?

Anna-Karin:
Naturen ger mig jättemycket. Jag gillar i skogen och gillar att gå där och filosofera och jag skulle inte gå där om jag inte hade hundarna. Sådan är jag. Jag vill inte gärna ut och torrgå, som man säger utan jag har jag alltid med mig dem

Håkan:
Men om det händer något. Man förstår att det blir lite motion men händer det något med knoppen?

Anna-Karin:
Det är väl det liksom. Man kan kalla det för rogivande. Skönt. Inte alltid tänker det kan vara snö och snålblåst och allt det där då år det inte så skönt, så då får man ju liksom skynda då. Men oavsett så tycker jag att det är jättejätteskönt att vara i skogen.

Håkan:
Anna och Anna när ni vill få någonting mentalt som är bra?

Anna Sjövall:
Jag älskar också skogen. Jag är ju uppvuxen i skogen. Känner mig väldigt trygg och lugn. Väldigt trygg i skogen. Jag är inte är rädd för björnar och så där som en del av mina kompisar var när man växte upp. Jag tycker det känns väldigt rogivande.

Anna Granevärn:
Jag tycker om mycket med skogen. Men jag tycker lite mer om fjället faktiskt.

Håkan:
Ovan trädgränsen?

Anna Granevärn
Ja! Vara där uppe och blicka ut över de här enorma vidderna och bara känna lugnet.

Håkan:
Då händer något med dig. För handlar om välmående och att ladda batterier och kanske glömma bort andra saker för en liten stund och då brukar jag flugfiska. Så ja, det var det för nu. Tack för att ni kom hit idag! Anna-Karin Andersson, senior verksamhetsutvecklare och Anna Sjövall verksamhetsutvecklare.

Anna Granevärn (hälso- och Sjukvårdsdirektör.
Tack, tack.

Anna-Karin:
Tack!

Transkribering av avsnitt 73 (Inspelat 17 juni)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn - Hälso- och Sjukvårdsdirektör

MS - Marlene Sundin - Sjuksköterska och utbildare

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL 0:10
Ja hejsan svejsan ska vi väl säga till allihop som är här i studion idag. Anna Granevärn, Hälso och sjukvårdsdirektör hur läget idag?

AG 0:21
Det blåser på, på alla möjliga sätt. Det är ju full fart i det sista inför semestrarna. Semestrarna har redan börjat men vi fortsätter jobba med att bemanna och se till att allt ska fungera.

HL 0:37
Det finns så många saker man skulle vilja fråga kring i den pågående vårdkonflikten och det kan ju mycket väl vara så att den är avblåst när det här avsnittet publiceras. Det vet vi att så kan det vara, men det får andra medier sköta om. För vi ska prata om helt andra saker. Anna Sjövall välkommen, verksamhetsutvecklare! Läget?

AS 0:55
Jo, men det är bra.

HL 0:56
Bra! Pigg och fräsch?

Det är ju juni. Det är ju den här månaden för er som har lite yngre barn.

Då det är skolavslutningar, förskolor som ska slås ihop och det är mycket som ska liksom hända i juni månad om man har familj i alla fall och något yngre barn. Jag är lyckligt lottad för mina barn är vuxna så jag har kommit över allt det där med fika hit och fika dit och föräldrarbrännboll och allt det där ni vet.

AG 1:25
Då brukar det komma en annan fas. Jag har hört att många som siktar på den här Stockholms maraton att den brukar gå någonstans i början på juni.

HL 1:33
Ja, men det var lite varmt i år och det där var lätt att förutspå redan så. Ja, jag har sprungit två gånger och det har gjort att nu triggar du mig att kanske anmäla mig till nästa år. Vi får se Anna Granevärn. Särskilt välkommen ska vi säga till dig Marlene Sundin

MS 1:55
Tack så mycket!

HL 1:55
Du är sjuksköterska, men du är också någonting annat. Och det här avsnittet ska handla om det berätta!

MS 2:01
Jag har då titeln samordnare för SMS-livräddarna i Region Jämtland Härjedalen.

HL 2:08
Och då delar du din tjänst med att vara en hel del på akuten och arbeta också.

MS 2:13
25 % , en dag i veckan ungefär.

HL 2:15
Aha!

MS 2:17
Resten jobbar jag med SMS-livräddare.

HL 2:20
Och när man hör ordet SMS-livräddare då blir man ju inte bara livrädd utan man vill ju såklart veta vad det faktiskt handlar om. Vad är det för någonting?

MS 2:27
SMS-livräddare är då en tjänst, en appbaserad tjänst, där man som frivillig blivande livräddare som kan HLR och är över 18, kan ansluta sig via en app i telefonen och får då ett larm där om det inträffar ett hjärtstopp i ens närhet. Det går då via SOS.

HL 2:45
Och det kan vara allmänheten eller vem som helst?

MS 2:48
Om man är över 18 år. Och har kunskap i HLR är de kriterier som finns.

HL 2:55
Hur fungerar det?

MS 2:58
Rent praktiskt och funkar så att om det inträffar ett hjärtstopp så kommer någon ringa 112. Då man ringer 112 så hamnar man hos SOS. SOS kommer då att larma ut ambulans. Dom kommer larma ut räddningstjänst, och IVPA som ni kanske hört talas om?

HL 3:12
I väntan på ambulans. (IVPA)

MS 3:13
Precis. Och så kommer de larma ut frivilliga livräddare och då kommer det då pipa i ens telefon så får man se ungefär vart det är ungefärligt i det första steget. Då får man tacka ja eller nej, och tackar man ja då så får man en karta på vart det är. Då får man välja igen om man ska ta på sig det här den här gången eller om man måste avböja.

HL 3:37
Men om man väljer alltså, så måste jag klicka i att jag tar det här?

MS 3:40
Jajjemän, då trycker man, tackar ja och då får du kartan. Och antingen så får du en karta samt som går via hjärtstartare som du ska ta med dig och/eller karta direkt till platsen där den drabbade personen finns.

HL 3:54
Hur länge har den här tjänsten funnits? För mig var den hyfsat okänd faktiskt.

MS 4:01
I vår region har det funnits sen 2:a maj i fjol, alltså 2023. Men i Sverige har den ju funnits sedan 2010. Började i Stockholm.

HL 4:12
Vad säger ni, Anna och Anna? Här får man liksom vad ska man säga? Här sätter man sitt förtroende till allmänheten i mångt och mycket. Att rycka in när det hemska händer eller det oväntade sker.

AG 4:25
Ja, precis. Jag tänker att det här är en liten pusselbit i att försöka förbättra och korta tiderna. Vi har ju ganska långa tider här i Jämtland för ambulansen att komma på plats och då pusslar vi på olika sätt. Vi har IVPA som ibland kan komma före, men då finns också den här möjligheten till att komma före. Och det här är ju så genomarbetat så det är ju inte vem som helst som kommer utan det är ju någon som ändå har kunskap kring HLR.

AS 4:57
Jo, men jag håller med. Jag tänker ju just att vi också har långa avstånd och det kanske finns någon nära som har möjlighet men inte vet om det annars. Det är jättespännande att man får väldigt snabbt kännedom också.

HL 5:10
Det blir lite så. Kan det skapa en slags större trygghetskänsla? Tror ni i samhället. Om det blir känt att den här tjänsten faktiskt finns?

AG 5:22
Ja, det tror jag att det kommer göra. Och det har ju tagit ett tag att införa det här också, om jag minns rätt så hade vi det som ett politiskt ärende någon gång 2022 kanske?

MS 5:36
Ja, och så medborgarförslag kanske till och med innan. Ja.

AG 5:40
Jag tror det också. Den har varit på tapeten ett tag innan den blev beslutad och införd.

HL 5:48
Hur ser uppslutningen ut då i detta ganska glesa län, det som vi faktiskt bor i?

MS 5:54
Ja, i vår region är vi nu drygt 2300 frivilliga som är ansluten. Men sett till vilka ytor vi har i vårt län så önskar vi att vi är många fler.

HL 6:08
Vilka områden? Utan att peka ut någon ort där man kanske inte är på hugget, men där man skulle kunna bli mer på hugget. Vilka länsdelar pratar vi om.

MS 6:17
Vi ska väl säga utanför centralorterna i princip. För det är väl så att ju mer folk som bor på ett visst ställe, desto större är chansen att just där finns det en frivillig livräddare och då når vi den ändå i det området. Men däremot om det är tio mil eller femton mil åt ett annat håll så kanske det inte är lika många totalt sett som bor, och då blir det långt emellan.

HL 6:38
Så vi pratar gles och landsbygd.

MS 6:40
Gles och landsbygd vore ju tipptopp om vi skulle kunna nå ut till.

HL 6:42
Men då hoppas vi att ni ska göra det för om någon lyssnar på podden kan dom ju alltid höra sig till dig då.

MS 6:48
Ja, det går jättebra.

HL 6:51
Du det här med att hålla på och fortbilda och utbilda andra människor. Vad är det som driver dig att göra det? Vad är det som är så roligt med det.

MS 6:59
Jag skulle nog vilja säga att det är lite samma sak som att jobba som sjuksköterska på akuten. Det känns att man kan göra skillnad och som utbildare gör man ju då kanske skillnad i andra led eller vad man ska säga. Jag utbildar någon som kan göra skillnad i sitt eget steg liksom.

Ja, det tycker jag är roligt och så är det också väldigt, väldigt givande och se att någon kan utvecklas och lära sig saker. Det blir utvecklande för mig att jag känner att jag nu kan dela med mig av det. Jag har lärt mig det här under mina år och nu kan jag dela det vidare till dig. Det är givande.

HL 7:38
Det låter som en skön känsla.

MS 7:39
Skön känsla, ja.

HL 7:40
Du ler när du pratar om det.

MS 7:40
Ja....

HL 7:43
Är det svårt att lära sig, liksom att bli SMS-livräddare eller?

MS 7:48
Att bli SMS-livräddare i sig är som ingen utbildning, utan det är ju just att man ska ha kunskap att göra HLR, hjärtlungräddning på vuxna och det är ju många som har ute i samhället.

De får ju det via sina företag och beroende på var man jobbar och det kanske är föreningar och annat som utbildar i det.

HL 8:07
Och vissa har ju obligatoriskt, att man ska ha gått en brandutbildning och en HLR.

Jag vet att kommunerna, kanske inte alla, men några har det vet jag. Eller har alla det?

MS 8:18
De törs inte jag svara på om alla har.

HL 8:20
Alla borde ha det. Har du varit med och kan du, Har du sett något konkret resultat där det har gjort skillnad för människor med tjänsten?

MS 8:33
SMS-livräddare? Jag kan inte se några konkreta resultat i Jämtland än sen i fjol, men nationellt sett så finns det just nu tydliga exempel där man har plockat fram patientfall. Att den här kvinnan på 37 år med tre barn överlevde tack vare att grannen hade den här appen och kunde komma över och göra HLR tills ambulans kom.

HL 8:53
Annars hade det värsta kunna hända.

MS 8:55
Och det är ju annars ändå fullt friska som också får hjärtstopp av en, jamen, beroende på vad som hänt så kan man ju med hjälp av HLR hålla den personen vid liv så pass att de faktiskt kan ha en ökad chans till överlevnad sedan.

HL 9:08
Nu när du sa så här så stod jag och tänkte ”är jag fullt frisk”.

MS 9:13
Svårt att veta exakt. Jag ska förklara det är väl Inte så mycket bakomliggande sjukdom?

HL 9:19
Det lät så otäckt bara. Ja, men det är ju faktiskt så det kan se ut att det kan hända.

MS 9:26
Det kan hända vem som helst och det kan hända de som är 23 och springer på fotbollsplan också.

HL 9:33
Har du någon annan särskild upplevelse som du har varit med om under den här tiden du har utbildat, som har etsat sig fast på något sätt, Någon utbildningsinsats du gjorde eller?

MS 9:46
Just nu i minnet kanske ingen utbildningsinsats, men däremot efter att det här dragit i gång så har jag fått lite kontakt, efterhand med de som är frivilliga som har varit med på plats, och varit först på plats och fått ta samtal i efterförloppet för att de har behov av att prata av sig.

HL 10:01
Lite debriefing.

MS 10:02
Lite debriefing, men det är alltid bra tycker jag och det känns ju också givande om man kan finnas som en som någon sorts stöd om det skulle hjälpa, så att de törs i framtiden, att tacka ja flera gånger.

HL 10:21
Hur går ett sådant samtal till.

MS 10:25
Jag tänker att man får gå på erfarenhet och känsla, låta de prata, höra vad de har att säga och kolla om det är någonting jag kan lyfta och stötta. Och är det så att man känner att de behöver ytterligare stöd, då får man ju guida dem vidare i den vanliga organisationen.

HL 10:47
Hur många är ni som sysslar med det du gör inom regionen? Att utbilda i det här.

MS 10:53
Sms-livräddarsamordnarbiten är ju bara jag på 25 % men annars så jobbar jag, den tjänsten ligger under KTC, Regionens Kliniska träningscentrum, och där är vi ju flera som jobbar som utbildningsledare och några nu också på heltid. Det har gått en ganska snabb utvecklingskurva på kort tid.

HL 11:15
Varför det blev en sådan snabb utvecklingskurva. Anna Granevärn? Vet du det?

AG 11:19
Ja, men det har varit väldigt efterlängtat att vi skulle få i gång vårt KTC. Det är något vi har jobbat för länge så jag tänker att förväntningarna har väl byggts upp och det har funnits ett jättestort behov av att kunna få till det här. Så, ni har väl fått? Det är väl lite kö? Det är väl lite så där att man får prioritera.

MS 11:37
Ja det är jättejätteroligt faktiskt. En bit från början så tyckte vi att det var luftigt och fint och jättefina lokaler och det är ju bra. Nu är vi lite trångbodda.

HL 11:45
Ja, det var spännande att se att det är kö. Vad tror du det beror på?

MS 11:50
Alltså det finns ett stort uppdämt behov av utbildning. Man vill i sitt arbete känna att man klarar av saker och ting och vilka olika situationer man kan ställas inför, vad det nu än kan tänkas vara. Men de här akuta situationerna som HLR till exempel, det är något man behöver öva på regelbundet för att man ska känna sig trygg i att göra rätt när man väl står där. Och jag tänker att jobbar vi inom regionen så har vi ju det ansvaret vi. Tänk att gemene man tänker att det här klarar vi av.

De jobbar här så då behöver vi också få utbildning. Man kan inte bara tänka att vi ska klara av det utan att träna på det.

AG 12:30
Det där är jätteviktigt, Vi har ju många som kommer till oss, kanske efter utbildning och börjar jobba. De får sitt första jobb och ställs inför många tuffa situationer som man kanske inte har tränat jättemycket på praktiskt under sin utbildning.

Man har fått kunskaper men sedan kastas man ut i verkligheten och då är ju KTC verkligen en bra plats att få öva på.

Att få träna att göra saker många gånger, det skapar också en trygghet och vi kämpar ju med det här att kunna bemanna, att vara en attraktiv arbetsgivare, men att då kunna behålla också dem vi lyckas rekrytera så man inte hamnar i svåra situationer som vi hade kunnat förhindra genom utbildning och träning och övning så att man bättre klarar av situationen. Det är en arbetsmiljöfråga.

MS 13:18
Det är en arbetsmiljöfråga. Känner jag mig trygg då trivs jag bättre på mitt arbete.

HL 13:23
Vad bra ni säger det och det motsatta om ni inte hade haft det här KTC då hade man varit en sämre arbetsgivare. Eller?

AG 13:29
Ja, men vi riskerar ju hamna i de här lite tuffa situationerna som påverkar arbetsmiljön där man känner att man ställs inför utmaningar som man kanske inte riktigt har tränat så mycket på innan och sommaren är ju ett sådant exempel där många nya många är vikarier.

Vi började med introduktionsutbildning förra året för att kunna ge en bra start till vikarier inför sommaren. Så det är mycket arbetsmiljö i de här frågorna.

HL 13:59
Just introduktion håller jag med om. Personligen så tycker jag att det är otroligt värdefullt att få en ordentlig introduktion på en ny arbetsplats och den kan vara en vecka eller två, men den ska vara ordentlig och genomtänkt så att man får de flesta bitar.

Blir det lättare att komma in i jobbet, där man slipper fråga: ”Var är nyckeln till det här? Och kopiatorn var står den någonstans?” Allt det där ni vet.

Det var de enkla sakerna, men inom sjukvården är det säkert mycket annat. Men hur? Hur har ni det? Hur har ni det då? Med eran arbetsmiljö där du är då tycker du?

MS 14:33
På KTC.

HL 14:34
Här får du vara brutalt ärlig vet du!

MS 14:36
Ja, brutalt så älskar jag KTC. Jag tycker det är en fantastisk arbetsgrupp och en fantastisk chef som vi har där

Och då är jag brutalt ärlig. Faktiskt också därför jag ler, jag tycker är roligt. Jag gillar mitt jobb, bägge mina jobb ska jag säga.

Men då om vi pratar mitt 25 % här så är det toppen.

HL 14:55
Så härligt att höra människor säga att ”jag älskar mitt jobb”, för att innan man har hamnat där så kan man ju ha gått igenom ganska många olika saker innan man känner, att f”anken, det här är rätt plats. Så jag trivs jättebra”. Men vad är det som gör då att den här arbetsplatsen blir så älskad av dig.

MS 15:11
Ja, vad är det? Högt i tak! Vi tar vara på varandras kunskaper, är det något jag känner att jag inte kan, men jag vet att du har bättre kännedom om så hjälper vi varandra så får du göra den biten. Eller om jag frågar hur ska jag göra det här? Vi har, vad kallas det? Tillitsbaserat ledarskap, det har kallats för tillitsbaserad ledarskap. Vår chef litar på att vi gör det vi ska göra.

HL 15:39
Vem är den här chefen, du får nämna den här chefen vid namn.

MS 15:42
Ulrika.

HL 15:43
Ja.

MS 15:43
Det är min chef. På KTC.

HL 15:47
Vi pratar ofta om det i den här podden, vad som kan vara det man är ute och far efter. Från ledningen för sjukhuset, alltså hitta de här medarbetaredrivna förslagen till förbättringar. Men det låter ju på dig som när du säger högt i tak så brukar jag säga öppenhet.

Och det är inte riktigt samma sak, för öppenhet det handlar om att man ska kunna ha en dialog utan att kasta skuld på varandra eller leta syndabockar och i stället leta lösningar och sådana saker. Hur är det hos er?

MS 16:16
Jag tycker det bra. Vi jobbar mycket efter hur kan vi göra det bättre? Och det handlar ju all utbildning om. Vi ska ju lära oss av det vi gör och så kanske vi kan hitta den där och den där grejen. Kan vi göra annorlunda nästa gång? Inte hitta fel ,”att det där gjorde du fel den här gången, så det får du inte göra”, utan då ska vi försöka lyfta, vrida runt det på ett annat sätt och så tar vi det som en förbättringspotential.

Och så är det ju även i arbetet känner jag, jag vet att vi gör saker.

Vi märker att jamen det här kan vi göra på ett annat sätt och så får vi göra det rätt. Den tilliten finns.

HL 16:53
Och det är tillåtet.

MS 16:54
Det är tillåtet.

Då blir det också bättre och det blir roligare för oss. Vi tycker att det är roligt och så kan vi ta hjälp av varandra och utbilda tillsammans.

Och så kan man ha debriefing efteråt. ”Jamen det gjorde på det här viset. Vad tyckte du om det? Kanske vi ska göra på det viset nästa gång?”.

HL 17:10
Och ett tillåtande klimat Anna och Anna. Det leder ju ofta till att man vågar och har modet att prova nya vägar.

AG 17:20
Precis.

AS 17:21
Ja och kanske våga också lyfta….. tänker på vad du säger, att man inte är anklagad eller att det gick fel utan snarare ”så kan vi tänka så här nästa gång”.

Det är ju också en styrka att man törs göra det och att det blir konstruktivt och inte anklagande. Eller ”du, nu var vi dåliga, det där gjorde inte du så bra”. Jag tycker det är häftigt när man kommer dit, det är då de här bra idéerna kommer och så, tänker jag, från medarbetarna.

HL 17:47
Ja det man blir nyfiken på är ju hur ni har kommit dit från första början. För någonstans startade det ju. Och vad tror du själv det beror på?

MS 17:57
Ja, då kanske vi landar i öppenheten att de faktiskt lyssnar på att ens chefer, eller vilka man nu samtalar med, lyssnar på vad medarbetarna har för förslag och att man får möjligheter och genomföra vissa förändringar.

HL 18:17
Vi är inne på. Inom ledarskapet alltså. Behöver liksom att den går bakom eller framför i lag och ledarskap.

MS 18:24
Ledarskap är ju, kan ju vara på jättemånga olika sätt och ett bra ledarskap….. jag vet att jag lyft mina chefer andra gånger och då vill de bolla tillbaka att ”jamen det är ni som gör arbetet” så det är klart att det kommer från två håll. För att man ska trivas. Och då vill ju jag också hitta de saker som jag gillar så att jag drivs och fortsätta.

HL 18:45
Men det är väl en jättebra egenskap som chef att lyfta sina medarbetare, och faktiskt bolla tillbaka det där. ”Det är faktiskt ni som gör jobbet.” Det finns olika typer av ledarskap, alla typer av chefer och vi har alla träffat på de olika typerna genom våra yrkesliv kan man säga. Så har det säkert varit. Men du tillbaka till SMS livräddarna här då, vad är liksom, hur ser det ut med framtiden? Vad har ni på gång? Om man tittar det närmsta halvåret, vart kommer ni att lägga in stöten, eller stötarna?

MS 19:22
Ja, det får bli. Jag kan inte säga exakt ort eller jag tänker mig att jag ska till Ytterhogdal i augusti och Ottsjö under hösten och även något fotbollslag i krokarna.

HL 19:37
Fotbollslag?

MS 19:38
Ja, precis.

HL 19:39
Att idrotts... eh idrottsrörelsen behöver det vet vi, det har ju funnits tragiska händelser på elitnivå på och annan nivå också där man har drabbats av hjärtstopp. Så är det, och det här kan väl vara alldeles utmärkt för spelare och ledare att känna till.

AG 19:55
Det är jättebra. Det är också nära vård. När vi pratar omställningen till nära vård så konstaterar vi också att vi inte kan kompetensförsörja, vi kan inte jobba på samma sätt som vi alltid har gjort. Vi behöver använda civilsamhället, vi behöver hjälpas åt på olika sätt. Så SMS-livräddare är också nära vård.

HL 20:15
Det låter som att ni behöver också penetrera de här civila organisationerna där ute, idrottsrörelsen och lite andra.

MS 20:25
Det handlar om frivilliga som ska hjälpa till, frivilliga medborgare, och för att de ska kunna hjälpa till så måste de ju först och främst veta att det finns då, eller hur? För det är väldigt många som redan har HLR-kunskap, och det är också väldigt många i vår region som är över 18.

HL 20:39
Men inte har själva, SMS tjänsten?

MS 20:41
Inte har, de har inte kunskapen om att den finns och kan ju då heller inte ladda ned den här appen.

HL 20:48
Så om du har på HLR-utbildning, du är över 18 år, räcker det då med att du ska ladda ner den här appen och anmäla dig och så?

MS 20:56
Jajjemän, och det finns väldigt mycket bra information på hemsidan. SMS-livräddare punkt se, för man måste ju också göra några inställningar i telefonen så att man säkert vet att man får det där larmet då det väl trycks i väg? Det är ju GPS positionering som måste tillåtas bland annat, lite andra batterifunktioner och sådant.

HL 21:20
Vad skulle du vilja säga? Vad är det som hindrar en om man har en HLR utbildning och är över 18 år, vad är det för tröskel jag skulle behöva komma över?

MS 21:30
Min känsla är nog att de tycker det känns lite hemskt. Kan jag verkligen det här tillräckligt bra för att jag ska springa i väg och hjälpa någon annan? Det tycker jag är min känsla att de kanske tvekar inför.

HL 21:43
Får man någon självförtroendeboost då när man får den här, kliver in i det här på något vis eller från ert håll menar jag.

MS 21:52
Ja, det är inte så att vi har …. vi ser ju inte exakt vilken och jag vet inte att Pelle har anslutit sig i dag, det får inte jag veta. Men däremot tror jag att om man väl skulle få ett larm och vara med och ha en möjlighet att rädda eller öka överlevnadschanserna det tror jag i sig att det ger en väldig boost.

HL 22:17
Och man gör väl så gott man kan.

MS 22:19
Definitivt gör man så gott man kan, och det absolut värsta är om man inte gör någonting alls. Annars är det ju tryck och blås 30 -2 mitt på.

HL 22:28
Vad sa du nu? Du hör att inte jag gått HLR. Men jag är ensamföretagare så att säga.

MS 22:34
Att det.

HL 22:34
Här skulle.

MS 22:35
Vara ett tryck och blåsa 30-2 mitt på.

HL 22:38
Tryck och blås 30 är det antal.

MS 22:42
Ja.

HL 22:42
Hjärtmassage.

MS 22:43
30 kompressioner och så gör man två inblåsningar och trettio kompressioner ska man göra mitt på bröstkorgen.

HL 22:49
Min fru sa så här till mig när vi satt och tittade på en film och så gjorde dom HLR och höll på, och hon sa ”De trycker inte tillräckligt hårt , de trycker för löst. Skulle de trycka på riktigt skulle revbenen gå av. ”

MS 23:01
Ja det är många revben som krävs.

HL 23:02
Och man måste ta i litegrann. Men det här får man liksom känna på när man när man när man lär sig själva HLR.

MS 23:08
Om man tränar HLR med en docka så känns det ju ganska likt. Men inte exakt förstås.

HL 23:15
Man kanske inte ska träna så hårt på varandra.

MS 23:17
Och gör man som i filmer kanske det är bra att man inte trycker på?

HL 23:21
Ja precis, det ska ju gå åt så många revben på skådisarna då. Det här är ju en livsviktig tjänst som det låter eftersom den också räddar liv, när allmänheten kan kliva in med sina kunskaper.

MS 23:33
Och det handlar ju om tid.

I det här fallet handlar det om tid. Om man får ett hjärtstopp så är det ju minuter, det handlar ju om minuter för att man behöver starta HLR för då ökar överlevnadschanserna. För varje minut som går så minskar chansen att överleva med 10 %, efter 10 minuter då och ingen har gjort något, då är chanserna ganska små och då vill det till att någon som är nära kan hjälpa till och om man kollar nationellt sett så är snittet på en ambulansframkörning ungefär 11 minuter. Det varierar förstås beroende vart man bor. Bor man där jag bor så är det kanske 25 minuter.

Då önskar jag, om jag får vara lite självisk, att det finns någon i grannbyn som kan komma och hjälpa till såklart. Jag känner också att jag har min pappa i grannbyn. Skulle vara schysst om jag får veta direkt via SOS och samtalet att jag kan springa dit och hjälpa till.

HL 24:25
Jag utgår från att du själv är SMS -ivräddare.

MS 24:29
Konstigt vore väl annars.

HL 24:31
Men vi får in här, flera olika delar, så som det brukar handla om i den här podden. Vi får in innovativa IT-lösningar, vi får in appen, vi får in civilsamhället, personcentrerad -och nära vård och om man ska blicka framåt. Så här finns det andra delar i samhället där, där personcentrerad- och nära vård landar, liksom på att civilsamhället ska kunna hjälpa till. Förutom det här.

AG 25:01
Ja, det tänker jag, att den utvecklingen kommer vi nog att se. Den är helt nödvändig .

Jag vet inte om ni har pratat något på KTC om andra områden, tankar framåt, att det finns fler saker man skulle kunna hantera på det här sättet och stötta upp.

MS 25:19
Det finns nog väldigt många tankar. Inga som jag vill….. som jag kan sätta ord på just nu. Men behovet är stort. Så skulle resurserna finnas så finns det många vägar man kan gå åt det hållet.

HL 25:33
Vad spännande! Och det låter som att du har jäkligt roligt på jobbet.

MS 25:37
Det har jag.

HL 25:38
Du ler hela tiden när du pratar om det och det är viktigt att få göra skillnad i det yrke som du håller på med.

MS 25:46
Det är det en skön känsla och……

HL 25:50
Kanske den största drivkraften.

MS 25:53
Ja, i alla fall till mitt yrkesval. Det är ju jättekul. Det är det som är min drivkraft, att kunna göra någon sorts skillnad.

HL 26:00
För du, om du fick ge ett råd till någon som skulle välja yrket, sjukvården, som sjuksköterska eller läkare eller vad man nu vill, vad skulle det vara?

MS 26:11
Ja, tveka inte. Om ni funderar på det så testa på! Det finns många olika vägar att gå inom sjukvården så det finns något för alla.

HL 26:20
Toppen! Tack, tack du! Vi har ju någonting som kallas hälsosamtalet vi alltid har här i den här podden. Det kretsar ofta kring Anna Granevärns elitsatsning. Men du är ju ändå den som kanske tränar på riktigt allvar eftersom det ska simmas, Vansbro, åkas Vasalopp och så vidare.

AG 26:47
Precis!

HL 26:48
Kutas på fjäll..

AG 26:49
Pratar om olika spännande saker.

HL 26:52
Sjövall ska jag säga kommer tvåa för hon håller på med långdistanslöpning.

AG 26:56
Och jag är lite bredare och håller på med många sporter.

HL 26:59
Ja du är ju mer som en triahtlet kan man säga. Ja och så förstår alla och jag är väl mer av en motionär. Och varför pratar vi om det här med hälsa i den här podden vareviga gång?

Jo, för att vi vet att om man liksom håller sig i hyfsat skick så riskerar man ju inte att bli sjuk lika ofta. För så ser det ut, att är man lite risig så blir man till slut sjuk.

Men om man håller sig i lite trim då är förutsättningarna bättre för ett långt och lyckligt liv. Sen kan ju det värsta hända i alla fall.

Men du gör ett bra jobb, genom att äta bra och hålla i gång. Kanske inte som dig och Anna Granevärn, hela tiden, utan kanske håller det på en rimlig nivå.

Det finns riktlinjer men 30 minuter om dagen brukar jag säga, har jag läst någonstans. En rask promenad i 30 minuter. Då har man kommit långt. Hur gör du Marlene?

MS 27:52
Ja, jag är väl ingen träningsnarkoman direkt, men däremot är min stora hobbypassion, dans. Och dans är ju fantastiskt för hälsan på många olika plan. Och då pratar vi mest socialdans, att man träffas ute på ett dansställe och dansar tillsammans.

HL 28:10
Alltså är det flera gånger i veckan för att få in den här vardagsmotionen?

MS 28:14
Det hade vart perfekt nu för jag har inte till fullt så mycket, men det är en ambition att komma dit.

HL 28:19
OK!

MS 28:21
Annars så i 30 minuter! Var det 30 minuter per dag? Ja men en danskväll är ju 4, 5, 6 timmar beroende på vart man är på.

HL 28:29
Dansar i 5–6 timmar.

MS 28:31
Ja självklart.

HL 28:32
Klart det är som ett långpass, som att springa en mara.

MS 28:37
Ja, faktiskt.

HL 28:38
Man gör ju inte det om man inte är i hyfsat god form.

MS 28:42
Nej, men man kan ju förstås sätta sig ned när man vill. Men vem vill sitta.

HL 28:45
När?

MS 28:46
När man kan dansa?

HL 28:48
Ja, jag är dålig dansare. Det har varit mycket på diverse nattklubbar i mina yngre dagar.

MS 28:53
Annan dans det.

HL 28:54
Också jobbigt eller jobbigast dagen efter men det är en annan femma. OK, så dans. Är något du går i gång på som triggar dig då. Käkar du bra?

MS 29:05
Jamen det tycker jag.

HL 29:07
För det mesta får man säga.

MS 29:08
För det mesta självklart.

HL 29:09
Och ibland slinker det ner.

MS 29:11
Jo, men så är det.

HL 29:13
Jag kan berätta. Jag vill prata om mitt hälsosamtal. Att jag hade lite högt socker, kommer ni ihåg det. Det var ju 6, 1 tror jag var gränsvärdet och jag låg på 6,2 och då ringde doktorn. Har jag berättat att jag lämnat långtids blodprover på labb?

AG 29:28
Ja, precis som sist. Men vi fick aldrig resultaten här.

HL 29:32
Men det ska ni få nu, vi pratade om labb i förra poddavsnittet. Det kan ni gå in och lyssna på för där är det några grejer på gång.

Jo men då ringde de och sa det ser bra ut sa hon, och ditt långtids socker ser helt okej ut sa hon, och då lyckas vi ändå komma överens om att det var den där skålen med lösgodis som jag hade ätit kvällen innan då jag var på bio, som kan ha påverkat socker dagen efter. Det kändes väldigt skönt att få veta det där också. Och det där hälsosamtalet, det ska ni ta tillfället i akt att hoppa på tycker jag.

Alla ni som är i den åldern får en inbjudan från regionen, det är ju fantastiskt!

Sjövall har du kommit i gång ordentligt med långdistanslöpningen?

AS 30:14
Ja, jag har ett nytt program.

HL 30:16
Och.

AS 30:17
Så får vi se vart det tar mig.

HL 30:18
Då är det så.

AS 30:22
Ja, Man måste ju ha mål. Men det är frågan om vilket mål man ska ha.

HL 30:27
Har du något lopp du, behöver inte säga vilket så....

AS 30:29
Men det vore kul med en mara i år också.

HL 30:32
En riktig mara 4, 2 mil då?

AS 30:34
Ja, absolut.

HL 30:35
Ok. Att genomföra den i år eller nästa år?

AS 30:39
I år så klart.

HL 30:40
Ojdå! Berlin i höst, eller?

AS 30:44
Det hade varit drömmen och då hade jag åkt direkt om jag hade en plats. Där är det inte så lätt.

HL 30:48
De brukar säga att den är ganska trevlig att springa för det är inte så mycket backar.

AS 30:51
Den är väldigt populär.

HL 30:52
Och väldigt populär.

AS 30:54
Jag har några vänner som vi brukar vara med i, några lotterier faktiskt två maraton runt om i världen där New York och London och så där. Vi brukar aldrig vinna, men man kan gå med i lotteriet.

HL 31:06
Det kan vara bra. Då vet jag att du har det som ett mål, att du, ska man säga kanske springer en mara eller något. Men jag tänker inte pressa dig. Nej, vi får se om det blir av. Något att prata om i podden.

AS 31:19
Jag tränar i alla fall.

HL 31:21
Det är jättebra. Anna Granevärn hur ligger du till och så där?

AG 31:25
Men jag har väl känt mig ganska mållös eftersom jag har lite bekymmer med en axel. Men nu får jag jättefin hjälp av en fysioterapeut så jag håller på och tränar upp den så det ska nog bli bra. Och i väntan på det så har jag ju faktiskt varit en sväng i Dalarna på lite släktträff och jag kommer från en väldigt idrottsintresserad familj. Så många av oss cyklade också Siljan.

HL 31:48
Siljan runt, 16 mil.

AG 31:50
Ja, jättejättefin! Den finns ju både som sju, tolv och sexton och den kan jag varmt rekommendera.

HL 31:56
Vilken distans tog du då?

AG 31:58
Jag hade inte anmält mig så jag fick ta det som fanns på köp och sälj. Så tolv mil blev det den här gången så det var ju knappt långdistans.

HL 32:06
Du var ju såklart ute efter de 16 milen?

AG 32:08
Alltid, men vet du vad jag hittade Håkan? Jag hittade ett nytt lopp där nere.

HL 32:12
Du gjorde det.

AG 32:13
Det finns ett mountainbikelopp i Rättvik. Som om jag inte minns fel så heter det Mörksuggejakten. Och det låter spännande.

AS 32:24
Lät nästan obehagligt.

AG 32:26
Vet inte riktigt vad det går ut på.

HL 32:29
Jag har inte några sådana där mål med mitt tränande mer än att må bra och så länge jag gör det så tycker jag att….. i förrgår var jag ute och hojade 5,3 mil, men det är ju alldeles för kort tycker Anna Granevärn men för mig var det bra.

AG 32:45
Beror väl på hur hårt man kör.

HL 32:46
Ja, eller hur? Jag körde jättehårt.

AG 32:48
I fem mil.

HL 32:49
Var helt slut, en fantastisk träning, cykling. Tycker jag i alla fall.

Det är skonsamt och det blir lite meditativt som man blir som med löpningen då man går in i den där zonen, bubblan lite grann.

AG 32:59
precis

HL 33:00
Man löser en del problem på vägen faktiskt och det är bra för skallen också.

Det var jätteroligt att ha dig här Marlene. Kul och lycka till med allt utbildande i framtiden. Jag hoppas att det är jättemånga som lyssnar nu som hoppar på och blir SMS-livräddare.

MS 33:14
Jajjemän inget att tveka på.

HL 33:16
Bra! Och tack till er också att ni kom hit idag Anna Granevärn.

AG 33:20
Tack så mycket

HL 33:21
Anna Sjövall!

AS 33:22
Tack så mycket!

HL 33:23
Hejdå på er.

Transkribering av avsnitt 74 (Inspelat 24 juni)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn - Hälso- och Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL:
Men då så!

Då är det välkommen igen till våra ständiga gäster i den här podden som heter ”Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen”. Anna Granevärn, Hälso- och sjukvårdsdirektör.

AG:
Hej Håkan!

HL:
Hej på dig! Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare.

AS:
Hej!

HL:
I dag har vi ingen gäst som vi har bjudit in.

AG:
Nej.

HL:
För vi tänkte att vi skulle runda av lite grann så här inför sommaren. Så därför har vi inga gäster. De har fullt upp med att förbereda sig för sommaren.

AG:
Ja, men absolut. Det är väl full rulle här inför sommaren hos de flesta skulle jag tro. Och inom sjukvården inför semesterperioden som vi lite, lite har tjuvstartat. Några kollegor har väl gått redan på semester.

HL:
Hur ser det då ut med läget inför sommaren? Det har ju varit en del skriverier om det i massmedierna.

AG:
Ja, det är fortfarande så att det ser ut att kunna bli ganska tufft, speciellt under juli. Men om vi ska försöka vara lite positiva så rör sig det här på sig hela tiden.

Det har inte stagnerat utan det fortsätter fyllas på och vi fortsätter jobba med olika lösningar för att bemanna de pass som behöver bemannas.

Och när det inte går så jobbar vi med andra lösningar. Alternativa sätt att utföra vården. Det blir ju också lite grann att vi får testa på att göra det på ett annat sätt och sen så får vi utvärdera sedan.

HL:
Det är 17 juni i dag när vi spelar in det här avsnittet ska väl sägas så att vi inte föregår någon form av förhandling mellan parterna (vårdkonflikten), så det kan ju mycket väl vara löst när det här avsnittet kommer ut. (24 juni)

AG:
Absolut. Det pågår ju mycket.

HL:
Bara för att vårdkonflikten skulle lösas så kanske inte bemannings bekymren blir lösta. Det är ju fortfarande processer som behöver åka på.

AG:
Ja, det stämmer. Vi har ju ett nytt nationellt avtal för bemanning och det har inte varit helt lätt för oss att få svar på våra avrop där. När vi lägger ut att vi har ett behov att vi behöver sjuksköterskor, framför allt, har det varit bekymmer att få.

HL:
Men ska man tolka det som att vår Region och de som ni har lierat sig med inte är lika attraktiva för de privata vårdbolaget?

AG:
Det är inte jättestor skillnad i pris, i alla fall inte för vår del. Men däremot så är det en ny process. Det är mycket mer krävande, både att efterfråga resurser från avtalet och att lämna in som leverantör.

HL:
Hårdare krav helt enkelt.

AG:
Hårdare krav och en helt annan administrativ process som är och har varit en ganska lång inkörning på, det har varit nytt. Nya rutiner, nya arbetssätt för alla.

HL:
Ni har ju tidigare haft en strategi när det gäller sommarbemanningen. Att få i gång en arbetsgrupp direkt efter sommaren för att jobba på med bemanningen fram mot nästa sommar för att ha en strategi och vara ute i god tid. Något man också kan se har spillt över på andra offentliga organisationer, kommuner till exempel, som också har anammat det här arbetssättet.

Så där har ni kanske varit lite ledande i just det arbetet, men det kanske inte riktigt spelar någon större roll då inför den här sommaren att ni har jobbat så?

AG:
Vi kommer att behöva utvärdera det här och titta på, åter igen, vad kan vi göra bättre? Den här gruppen och det arbetssättet var ett resultat efter en ganska tuff sommar där vi insåg att vi måste börja i tid. Vi måste ha mycket mer planering och se till att finns marginaler. Det som hände inför den här sommaren var att vi gjorde likadant igen. Vi hade en grupp, vi hade en god planering, men när vi inte fick det resultatet, fick inte svar på våra behov av gruppen så….

Och sen kom det också en konflikt som har begränsat möjligheterna också hur vi kan bemanna.

Då skulle jag, med där jag står i dag, kanske ändå säga att vi kanske inte var fullt så snabba med åtgärder som vi borde ha varit utan vi väntade. Vi hade is i magen och tänkte att det kommer att lossna. Det kommer att lösa sig, det borde komma svar på förfrågan. Men det gjorde det inte.

Så då har vi i stället fått rigga den här särskilda ledningen. Vi har lagt mycket tid på att jobba med att hitta lösningar på alla de här problemen.

Det har tagits många beslut och det blir också när man jobbar så snabbt. En risk är att man också missar någonting, att det kommer frågor i efterhand eller att vi inte hinner vara tillräckligt tydliga i våra rutiner eller tillämpning som anvisningar till de beslut som har fattats. Men det har absolut gjorts väldigt mycket nu.

Men om vi tänker lite där vi står nu i alla fall, tidig i utvärderingen, att det kanske vi skulle börjat med tidigare så vi säkrade upp ännu bättre. Men det får bli en uppföljning efter sommaren och jag är i alla fall ganska säker på att vi kommer starta upp nästa års planeringsgrupp i höst igen. Som vi gör, det har vi i alla fall varit väldigt nöjda med.

HL:
Och då med de här nya lärdomarna i den gruppen så klart.

AG:
Precis, att man kanske, kanske lite tidigare behöver rigga för plan B och plan C.

HL:
Rekryteringsstoppet under konflikten som pågår i alla fall i dag den 17 juni hävdes ju och ni fick ju börja nyrekrytera. Hur har det gått då?

AG:
Jo, men det har i alla fall varit en del anställningar och sen framför allt att de timanställda har kunnat användas igen i bemanningen, vilket vi ju inte kunde under den här blockaden.

HL:
Är du orolig över sjukhuset i sommar och vården?

AG:
Jag ser att det kan bli besvärligt och det kan bli väldigt, väldigt tufft. Men det finns mycket backup och det finns hela tiden fler lösningar att ta till, även om de inte kommer vara lika attraktiva eller lika bekväma för oss. Det kommer bli jobbigt, men vi kommer att se till att alla får vård. Sen kan det vara tuffa prioriteringar. Man får inte vård lika snabbt som man annars hade fått, eller skulle vilja.

HL:
Kan bli lite längre väntan då?

AG:
Det kan det bli längre väntan eller att man kanske får åka någon annanstans. Eller att vi behöver skicka patienter vidare.

HL:
Men ni har en plan i alla fall för i sommar. Om det värsta händer också.

AG:
Ja, men vi, jag skulle nog säga, vid det här laget har vi nog halva alfabetet i planer. Det finns väldigt många planer, men det finns inte en plan eller en åtgärd som löser ut hela sommaren utan de bygger på många olika lösningar som blir lite utifrån situation.

HL:
Och då får vi inte glömma alla medarbetare också som kommer att ställa upp och arbeta i sommar. Vad skulle du vilja säga till dem.

AG:
Ja, det är jättesvårt att sammanfatta i ord vad man skulle vilja säga, men jag hoppas att det inte ska bli alldeles för jobbigt och besvärligt utan att vi också ska kunna få ha semester och att det ändå ska flyta på någorlunda. Och det är det väl så som det ofta är på sommaren, att när man går in och jobbar så får man kanske jobba på ganska rejält. Men att man sen kan vara ledig när man är ledig och inte behöva bli inringd och jobba mer än planerat. Så skulle jag väl kunna tänka att det rimligt att tänka om sommaren.

HL:
Och om inte konflikten är löst innan semestrarna.

Vad tänker du om det egentligen?

AG:
Ja, men det är ju ett jättestort arbete kring det där också som blir väldigt,

väldigt speciellt om man kan begära dispens kring att få använda övertid eller extra ersättningar trots att det ligger en blockad och de särskilda bedömningar som görs och särskilda förhandlingar som görs med begreppet skyddsarbete.

HL:
Ja.

AG:
Men då kan man också man kan se över skyddsarbete i en situation där man ser att det inte går att göra på något annat sätt.

HL:
Just för att det är andra lagar som styr. När det gäller en sjukvård som är livsviktig.

AG:
Precis.

Och det får ju inte förekomma risker mot människors liv och hälsa.

HL:
Intressant, en utmaning förstås och ni får lägga ner mycket arbete på att få allting att fungera. Både ni i ledningen och personalen såklart.

AG:
Ja, ja, så är det. Det är mycket och i en sådan här speciell situation så får vi verkligen träna oss på saker som vi inte brukar göra.

HL:
Och vad är det som är bra med det brukar jag tänka.

AG:
Det är att då lär vi oss också nya saker och det brinner vi ju för, i alla fall i vardagen.

HL:
För sjukvården är en lärande organisation, det har jag fått lära mig under de här åren jag kört podden. Hur viktigt det är med utvärderingar och vilka lärdomar man får med sig. Anna Sjöwall. Jag tänkte fråga dig lite grann hur har du det egentligen?

Har du det bra?

AS:
Det tror jag.

HL:
Du är en av de här som också jobbar på för att snart kanske gå på semester och vara lite ledig.

AS:
Ja, det är en stund kvar för mig, men absolut närmar det sig.

HL:
Vad är det som bor i ditt huvud så här som du går och funderar på om man tänker lite, lite grann kring det? Vi har pratat mycket om i de här poddavsnittet som har varit under året. Personcentrerad, nära vård och de här bitarna.

AS:
Ja, men det jag tänker, dels så tänker man, jag är ju i planering för hösten just nu i allt vi håller på med.

Förutom det Anna pratar om, sommaren. Men annars pratar vi mycket om hösten och jag tänker att det vi tar med oss, och jag hoppas att man tar med sig, även i de nätverk jag sitter med som verksamhetsutvecklare, är allt bra som vi har gjort. Vi har lyft några saker i den här podden med att man jobbar på. Vi har blivit bättre på att jobba och ta med patienter i olika utvecklingsarbeten.

Vi har med det perspektivet, hur roligt det kan vara i olika förbättringsarbeten. Det kan vara jobbigt från början men det brukar ge någonting. Jag tar med mig massor av den inspirationen och hoppas att vi kan, liksom hitta kraft i det till hösten, när vi också förhoppningsvis har fått ledigt och att sommaren har varit dräglig.

HL:
Tänker du på de särskilda exempel på där människan, medborgaren, har fått vara en stor del av att kunna bestämma över sin egen vård.

AS:
Men om jag tänker på de exempel vi har haft med här i podden, så tänker jag på Niklas (läkare i Föllinge) som har den här mottagningen på fjället där han pratar med, och frågar vad, den samiska befolkningen har för behov.

Jag tänker på Sanna, verksamhetsutvecklare på Kvinna, det genombrottsarbete med bäckenbotten som de gjorde där. De fick väldigt mycket inspiration av att prata med kvinnor och se vad de har för behov och vad de vill. Vad de som aktiv medskapare i hela förbättringsarbetet bidragit med.

HL:
Där medborgarna alltså kommer in med sina erfarenheter, sina behov och man kan då forma vården antingen för den specifika individen i ett team, eller delar av hela verksamheten. Därför att man har lärt sig det här av att ha den här dialogen med människorna.

AS:
Jamen precis det. Dels är det individuellt. Det individuella mötet är ju någonting vi, det tror jag ganska många är ganska bra på ändå, men också få med sig på gruppnivå i förbättringsarbeten när vi nu vill försöka utveckla vården.

Att vi har med den aspekten hela tiden. Vad vill våra medborgare? Vad vill våra patienter och vad ser dem för behov? För det är inte säkert att vi ser samma från vårt håll.

HL:
Avsnittet med Niklas tycker att ni ska lyssna på om ni har missat det ni som lyssnar på det här, för att det var jättebra om hur han ställde om hela sin egen verksamhet och verkligen lyssnade på vad samebyn han besökte hade för behov. De kunde ju inte sticka till hälsocentralen för att det var renskiljning. Nej, i stället stack han till dem där de var och där de fanns.

Lyssna på det avsnittet.

Det är faktiskt jättebra om man då lyfter blicken lite grann och pratar nära- och personcentrerad vård. Begrepp som vi rör oss med ganska ofta i den här podden. Och det är begrepp som vårdapparaten i hela Sverige rör sig med Om man ska titta lite framåt, finns det någon sådan här? Finns något arbete som pågår med bäring i den här riktningen som ni skulle vilja lyfta lite grann?

AG:
Ja, men det stora är väl egentligen att vi har jobbat med egenmonitorering nu i ganska många år och vi kommer väl att jobba ett tag till på det sätt som vi gör. Men vi har också haft ganska mycket arbete där vi blickar framåt och funderar över hur ska det här se ut i framtiden och där vi under hösten förhoppningsvis kommer att ta lite beslut kring riktning på det här att kanske vidga det och tänka ännu mer.

Att vi jobbar med digitala stöd för människor i olika situationer. Vi har inspirerats lite av något som kallas ”hospitalsession” till exempel, som innebär många nya möjligheter för oss där vi kan ytterligare minska att man behöver vara patient under vården på ett sjukhus för saker som kanske inte man mår bäst av att vara där i alla fall.

HL:
För det är så många olika behov som kan vägas in för mig som patient. Ja, vart jag vill vara, om jag vill vara i hemmet exempelvis.

AG:
För du vill ju hellre vara människa än patient.

HL:
Ja, och det här innebär ju ganska stor förflyttning för den här gränsen. Den här förflyttningen då om du får filosofera lite grann?

AG:
Om vi går lite grann på djupet och reflekterar lite kring var gränsen går mellan att vara människa eller patient. Ja, för de flesta vill väl vara människor in i det längsta.

HL:
Jag tror att vården är lite känd för att man ibland inte kan känna sig som människa, att man känner så.

AG:
Precis! Man kliver in där genom dörren och så blir man lite omhändertagen. Man blir underförstått att man är patient.

HL:
Och det är väl bra att bli omhändertagen. Men det kanske handlar mycket om hur de här samtalen förs med mig som människa som kommer in, hur jag bli betraktad. Jag kanske inte är en patient i första hand, utan en människa med ett behov.

AG:
Finns många tankar man kan tänka kring det här och speciellt om man zoomar ut lite och ser det i ett vidare perspektiv och ser hela den rörelseförändringen som ändå sker. Från att det är sjukvårdens journal till att det är min journal som jag kan titta i.

Och det är mina uppgifter, inte sjukvårdens uppgifter. Det är ju en sådan här viktig milstolpe på något sätt.

Bara att komma fram till att det faktiskt är så.

Och många av de här förbättringsarbeten eller förändringarna som vi gör syftar ju också till att klä på människor med förutsättningar att kunna göra fler saker själv och slippa bli halv patient. Det finns väldigt mycket vi kan göra själva. Vi har väldigt mycket kraft, väldigt mycket förutsättningar som människa, med lite stöd så vi vet åt vilket håll vi ska gå.

HL:
Och det är ju intressant.

Och det här är ju processer som kommer att ta kanske lång tid. Vissa kanske kommer att lösas ganska enkelt, men då har vi också en överstatlig historia som kallas EU som gärna stiftar lagar eller direktiv som vi behöver följa.

Och de sitter långt ifrån oss och kanske också ibland långt ifrån verkligheten. Vad är utmaningarna där? Är det finns en risk att ni bygger på er en superbyråkratisk apparat eller utformandet av regelverk och annat som måste till.

AG:
Ja, det här är ju också en balans där vi å ena sidan vi har de här strukturerna, vi har beslut, vissa beslut som fattas väldigt långt ifrån Jämtland men som ändå gäller också i Jämtland och ska tillämpas här. Det byggs mycket strukturer, regelverk, system och annat. Det här är i väldigt, väldigt fyrkantiga hårda strukturer som har ett gott syfte men behöver också paketeras ihop med de här lite mjuka mellanmänskliga relationerna så att det inte bara blir ett hårt och fyrkantigt system med regelverk där det inte finns människor.

För det finns ju människor i och bakom alla de här systemen. Och då är det så viktigt att göra som Niklas med sin mottagning på fjället att man verkligen skapar de här

relationerna. Använder de system och regelverk vi har på bästa sätt, men att det är relationerna mellan människor som egentligen är där värdet skapas.

HL:
Ett så himla bra exempel.

Niklas är i farten här, Niklas när han tar den här fyrkantiga lådan och tittar. Men vad är då lösningen? Och lösningen blir det sätt han jobbar på och då blir det gagn för befolkningen.

AG:
Det jag tycker är att han, att han vågar prova det här och även med alla dem som har jobbat med genombrotten som också vågar prova, våga fråga patienten och ta med dem in i sitt arbete och kanske många gånger får en helt annan utgång än vad man hade tänkt sig från början.

AS:
Ja, men precis.

Och jag tror att vi inte. Jag tror inte vi ser det i de system vi har heller. Även vi har ju ganska fyrkantiga system redan som det är i vissa fall. Och då är vi ju också ganska bra på att stoppa in patienter i de systemen.

HL:
Och så kommer det ut något på andra sidan förhoppningsvis.

AS:
Ja, och det är det. Man kanske flyttar patienter mellan system för man passar in i ett på ett ställe, och så ska man in i nästa och nästa ställe och så är det en människa där som man vill flytta på.

Vi har ju en del utmaningar kring det och vågar man då fråga sig, personen jag framför mig, Vad har den personen för behov?

HL:
När vi säger genombrott här så kanske det är självklart för alla, men det har ju varit ett arbete med sju olika genombrott, jag får inte säga projekt. Men jag gör i alla fall. Men det har varit arbetssätt att titta framåt inom olika områden när man håller på med sådant här och kanske är lite fyrkantig i sin yrkesroll och så där.

Och så plötsligt ska man börja lära sig att bli också mellanmänsklig och tänka så.

Då krävs det ju fortbildning kanske. Eller?

Det krävs att någon ger mig eller hjälper mig eller stödjer mig med nya erfarenheter och vet att jag får det här modet någonstans ifrån att våga testa.

För det är ju jättelätt när jag vet.

Vi håller på med lite krångel kring detta, vi är ännu inte riktigt på det klara med vart vi är på väg.

AG:
Ja, och ofta är det ju kanske lättare att ge sig på de här systemen eller processerna eller rutinerna.

Även om det är mycket jobb med det också så är de ju kanske lite enklare att ge sig på än vad det är att ge sig på, att våga ta det här steget att fråga eller att bygga nya relationer och ge sig ut på fjället eller vad det kan vara för någonting.

HL:
När vi har pratat om de här genombrotten vi nämner i tidigare poddar så är det flera av gästerna som har sagt att de blev överraskade över vad de faktiskt lärde sig. Det tycker jag var så kul att höra.

AS:
Jamen det är väl precis det som är med förändringsarbete, och förbättringsarbete, att man faktiskt lär sig någonting på vägen. Och det kanske inte är det man sätter upp från början, det man sätter som mål eller det man tror att man vill komma till. Kanske inte dit man kommer heller alltid. Men kanske, det kanske är att man svänger på vägen och det blir något annat men som kanske blir ännu bättre i slutändan.

HL:
Ja, det finns nya lärdomar.

AS:
Precis.

HL:
Det går som att skruva på målet, liksom justera lite grann.

AS:
Det är väl det som är så fantastiskt.

I vår bransch tycker jag att man lär sig saker hela tiden.

HL:
Häftigt, har ni någon annan stor nyhet att presentera? Jag vet att ni har begåvats med en ny direktör eller vad det nu heter?

AG:
Vi kan kalla honom Johannes som han heter.

HL:
Han heter ju det.

AG:
Han heter det, och han är ju mannen, Johannes jobbar hos som digitaliseringsdirektör. Vi har många positiva tankar kring hur bra det här kommer att bli nu när vi får hjälp med de här frågorna som har varit lite spretiga hos oss och legat på väldigt många att bära, att hålla ihop där. Det kommer att bli väldigt bra.

HL:
Är det här en ny position på Regionen?

AG:
Det är en helt ny position på den nivån.

HL:
Vad är syftet med? Vad är det han ska göra han pyssla med?

AG:
Men han kommer att hålla ihop IT med digitalisering även FoU frågorna ligger där. Så det blir väldigt spännande att se vad, ja men hur vi nu kommer framåt. Det är ju som nya positioner, nya sammansättningar och vi hittar nya strukturer. Vi bygger system, vi skapar rutiner och processer. Allt vi är så himla bra på. Men sedan ska det komma ut i relationer också och bli skillnad. Och det som kommer underlätta för oss är väl att vi kanske inte alltid behöver gå på alla de där minorna själva, ta oss över de där hindren, IT, säkerhet och alla sådana här svåra saker som vi brottas mycket med varje gång vi ska göra en förändring. Vi har pratat om det ganska mycket i den här podden genom åren tänker jag. Det har hållit på ganska länge. Jag tror att det varit samma sak och samma bekymmer vi stött på ganska många gånger. Men nu har vi Johannes.

HL:
Och det är väl tveksamt om det går att plocka bort det om man kallar det bekymmer eller inte för att det handlar om att hitta lösningar och.

AG:
Att göra rätt.

HL:
Ja vad spännande och kul! Grattis till jobbet Johannes! Hoppas att du får en bra tid.

HL:
En kommande gäst? (I podden)

AG:
Ja, absolut.

HL:
Det får bli efter semestrarna. Ja, det var det om utbildning och fortbildning och sådana saker. Många institutioner i samhället, varav ni var en, gjorde gemensam sak häromsistens och deltog i övningen Vega där räddningstjänst och polis och många andra aktörer, samhällsbärare, var med. Och öva är ju alltid bra. Kände ni också där på regionen att den här övningen var bra för er, den som heter Vega.

AG:
Den var väldigt bra, väldigt uppskattad. Jag har bara hört positiva reflektioner kring det här. Pratade med ganska många under dagen, och även efteråt har vi ju fått lite sammanfattningar kring det här. Rapporteringar, utvärderingar och det pågår också en större utvärdering och analys av det här som vi kommer få veta mer om under hösten. Men det viktigaste just nu är väl att vi har fått öva på ett sådant här läge när vi står inför den här ganska svåra sommaren.

Att vi har fått träna på att prioritera hårt och att kanske lägga sina vanliga arbetsuppgifter åt sidan och gå in i att bara ta hand om akut skadade patienter.

HL:
Alla vet att vi har ett förändrat omvärldsläge och vi uppmanas ju att bli mer och mer medvetna, inte minst våra samhällssystem behöver bli det så att vi antar att det här var en del av det, att övningen sedan genomfördes. Vad var det för scenario ni stod inför eller scenarier?

AG:
Ja, men i det här så var det sprängningar med skadade personer och det tillkom sedan också ytterligare scenarios med andra incidenter med personer som kom till så att det blev mer än vad som var planerat från början. Jag förstår att övningen utvecklade sig själv litegrann kan man säga, men det var ju ändå utryckning så vi får då folk på plats och gjorde ett akut omhändertagande på plats. Det finns alltid en sjukvårds ledare på plats. Vi hade också vår ledning då från en särskild krisledning som var samlade och övade på det sätt som vi övar i att leda en sådan här större händelse. Och det övades ju rent praktiskt också även på sjukhuset. Ambulanser som körde in, skadade som togs emot och gick igenom hela huset flödet. Så det är många involverade.

HL:
Det är bra med sina övningar, det gör realism desto bättre.

AG:
Ja, och inte minst alla som var skadade. Patienter som deltog i det här var jätteduktiga på att vara det.

HL:
Eller skademarkörer.

AG:
Precis.

HL:
Bra jobbat! Bra att öva hörni! Jag tänkte vi ska rulla vidare.

Det dags för hälsosamtal och innan vi började spela in så frågar du mig Anna Granevärn ”har vi pratat färdigt om havregrynsgröt” och då undrar man vad är det med havregrynsgröt som du vill prata om som vi inte har nämnt?

AG:
Det är svårt att veta vad vi inte har nämnt egentligen, men det är ganska intressant att reflektera kring hur många som faktiskt äter havregrynsgröt till frukost. För vi pratar alltid. Vi har ju en liten incheckning här innan vi börjar spela in och då brukar vi gå frukostrundan. Och jag skulle nog vilja säga att de allra flesta av våra gäster som kommer hit har ätit havregrynsgröt till frukost.

Det är inte bara jag som är fast i havregrynsgröt-träsket.

HL:
Och vi pratar om det här med att äta lite nyttigt och att få en bra start på dagen och sen även en fortsättning på dagen i de här samtalen. Vi pratar också om att göra någon form av motion så att man håller sig hyfsat fräsch och pigg om man kan. Så det är bra. Men tror kanske att det kan vara så här, att hela grynindustrin liksom och deras uttryck på svenska folket gör att vi äter mer havregryn.

AG:
Ja, det kanske är så det är.

HL:
Gunde satte i gång allting.

AG:
Precis med den där gröttallriken.

HL:
Man blir inte OS- guldmedaljör utan äta gröt.

AG:
Och det är ju det vi egentligen siktar mot.

HL:
Ja, annars då? Vi står inför en sommar. Jag vet att en del lägger av med sin träning och börjar ”njuta av livet” under fyra veckor och det blir lite så där med allting. Så hur brukar ni göra?

AG:
Sommaren är ju så där extra allt på något sätt. Ja, jag är ju ja, alla som känner mig vet att jag tycker om att åka skidor, så det är ju det jag framför allt och allra helst gör. Men på sommaren är det ingen snö och då brukar jag passa på att göra alla sporter egentligen som jag kan komma på att göra.

HL:
Alla sporter samtidigt?

AG:
Nej, inte riktigt så, utan det är ju konditionsidrott jag tycker är roligt. Men nu det senaste jag har lagt till också är kajakpaddling som jag inte har gjort så där jättemycket tidigare utan bara någon enstaka gång lagt in, nu är det lite mer och det är ganska trevligt.

HL:
Det ser så otroligt härligt ut och jobbigt. Ja hela kroppen antar jag.

AG:
Ja men det är ju teknik i det här också så då får man ju också lära sig någonting och det går vi ju gärna i gång på.

HL Du struntar inte i saker under sommaren eller nöjer dig?

AG:
Nej men det är väl för att jag tycker att det är kul. Får jag välja mellan pizza och ett träningspass så väljer jag ju träningspasset tio gånger av tio.

AS:
Jag väljer ju ofta träningspass men också Pizza. Jag tycker kombinationen är rätt bra efter träning ju.

HL:
Jag kan också vara lite likadan. Kan tänka så här ibland. Men jag tränar så bra några dagar så nu ska jag unna mig något.

AS:
Men det måste man få göra.

AG:
Ja.

HL:
Jo men så är det. En liten sådan där belöning utav det där som kan kännas lite, eller inte är förbjudet, men som man inte ska få för mycket av.

AG:
Men tränar man tillräckligt mycket så kan man ju äta.

HL:
Ja visst jag har kamrater som cyklar 18 mil och bränner 4000 kalorier så de kan äta vad som helst.

AG:
Ja det är mycket bra.

HL:
Har ni en liten hälsning till medarbetare och andra som lyssnar på podden innan ni lämnar oss för sommaren och är tillbaka i augusti? Ja, och så blir det också lite uppsamling av årets avsnitt också. (kommer i juli)

AG:
Ja, men precis. Året som gått, det tycker vi är viktigt. Men det är ju imponerande varje dag egentligen att se allt vad som händer. Att vi går till jobbet allihop. Man gör sin insats, men vi förflyttar oss också och det är tack vare alla. Det är allas totala insats.

HL:
Då får du säga trevlig sommar också.

AG:
Trevlig sommar!

AS:
Jag tycker ju att det här det här är bland det roligaste jag gör. Att få träffa så många medarbetare som ger mig så mycket inspiration, det är liksom ute i verksamheterna det händer och se hur mycket kraft det finns och hur mycket potential och glädje och vilja det finns i det tycker jag är helt, helt fantastiskt.

HL:
Och härligt att se det. Och det kan glömmas bort i den allmänna debatten, att man kan bara få till sig det som känns tråkigt och jobbigt. Men det finns också det omvända, det får vi inte glömma.

AG:
Mycket tack vare att så många vågar prova.

HL:
Bra, fortsätt med det, våga prova! Vi kommer att synas i augusti om ingenting händer, om det inte bjuder på fest eller något.

AG:
Det kanske blir en festival i min trädgård, vem vet, med lite live band och sådant. Eller så cyklar vi på varandra ute på Brunfloviken rundan eller något.

HL:
Men det så får ni ha det så bra i sommar, både ni och era familjer.

AS:
Tack du också!

AG:
Tack detsamma.