En ljushårig person i röd vindjacka ler mot kameran uppe i fjälltrakterna

Anna – det är alltid roligt att vara på jobbet

ÖVERLÄKARE, VERKSAMHETSCHEF OCH FORSKARE

– Ögat är ett vackert och fascinerande organ att jobba med tycker jag. Det som också är väldigt roligt är att man ofta kan ställa diagnos genom att titta in i ögat genom mikroskopet. Vi behöver sällan röntgen eller blodprov för att kunna ställa korrekt diagnos, utan vi kan ofta ge ett besked till patienten ganska direkt. Det känns tillfredsställande, berättar Anna Barkander ögonläkare på Östersunds sjukhus.

Hon berättar att det är ett stort flöde av patienter på ögonkliniken, vilket innebär att det går undan. Bra när man som Anna är litet rastlös och gillar när det händer saker. Ögonsjukvården är också inne i en väldigt expansiv fas, där det kommit många nya behandlingar. Man kan idag behandla både glaukom och sjukdomar i Gula fläcken på fler och nya sätt.

– Vi har många tacksamma patienter som vi kunnat hjälpa, det är ju så viktigt med synen för oss, säger hon och fortsätter;

– Att arbeta med ögonsjukvård innebär stor variation av arbetsuppgifter, och vi har ett åldersspann på våra patienter från för tidigt födda bäbisar till hundraåringar. Man kan hamna hos oss när som helst i livet. Sen är själva ögonkliniken en väldigt trevlig arbetsplats, med engagerade medarbetare och en bra stämning. Det är alltid roligt att vara på jobbet.

Gott rykte lockade Anna till Östersund

Under en kortare period på ögonkliniken i Sollefteå fick Anna Barkander höra en massa bra om kliniken i Östersund av en kollega som arbetade på båda platserna just då. Så ryktet i kombination med att hon redan tyckte mycket om naturen här i Jämtland Härjedalen avgjorde saken. Sen ville hon också bosätta sig i en lagom stor stad, och då är Östersund perfekt.

– Jag gillar enkelheten i vardagen här. Att slippa bilköer och pendling, och ha nära till jobb, skola och dagis plus fjällen förstås, rundar hon av.

1

år som chef i regionen

10

år som jämte

1000

böcker i bokhyllan därhemma

Text: Lena Manneby Foto: Privat