Halvkroppsbild på en person utomhus på höstenFörstora bilden
Halvkroppsbild utomhus på en person med blå tröja och ljust, axellångt, rakt hår.Förstora bilden

21 år ung och utan bakomliggande eller ärftliga sjukdomar så drabbades Emma Björkqvist ändå av allvarliga följder av covid-19 när hon fick blodproppar i både ben och lungor. Foto: Sara Rönnberg

Emma drabbades hårt av coronaviruset

På några få dagar vändes vardagen upp och ner för 21-åriga Emma Björkqvist. Från en lätt förkylning som hon trodde gått över – till ett livshotande tillstånd som krävde intensivvård.

”Vi har haft flera patienter som haft blodproppar”

Det finns ett samband mellan covid-19 och blodproppar. Det förklarar Bo Friberg, överläkare på medicinenheten vid Östersunds sjukhus.

– Man har sett ett klart samband mellan blodproppsbenägenhet och covid-19, både i form av proppar i lungorna och i venerna i benen.

Hur kommer det sig?

– I vår kropp har vi ett proppupplösande system och ett koagulerande system. Kroppen ska kunna både stoppa en stor blödning med koagulationssystemet och skydda mot blodpropp med det proppupplösande systemet. Det verkar som att den fina balansen mellan systemen på något sätt blir rubbat av coronaviruset.

Hur vanligt har det varit med blodpropp på grund av covid-19 i år?

– Här i Jämtland har jag nog inte hört talas om någon fler som haft propp i benet. Däremot har vi haft flera patienter som haft blodproppar i lungorna. Det har inte varit ovanligt hos patienter som legat på till exempel IVA med allvarlig covid-infektion.

Vårvintern 2020. Samtidigt som vi i Jämtland Härjedalen njuter för fullt av den femte årstiden så rapporteras det allt mer intensivt i nyheterna om det nya coronaviruset. I fler och fler länder blir människor sjuka. Vi har nyligen lärt oss namnet på den kinesiska storstaden Wuhan där det första fallet upptäcktes. Staden som var först att sättas helt i karantän. Vi lär oss också namnet på sjukdomen, covid-19. Vi har börjat förstå att även Europa drabbas. I våra flöden på nätet och på tv kommer bilder från italienska sjukhus som inte klarar att ta hand om alla tusentals sjuka.

I Åre jobbar Emma Björkqvist, 21 år, från Östersund i en butik över vintersäsongen. Visst pratas det om det nya viruset även här, men till en början som något avlägset som inte riktigt berör oss här hemma. Men det kommer snabbt närmare.

Det hinner bara bli början av mars innan WHO klassar virusspridningen som en pandemi. Samtidigt höjer Folkhälsomyndigheten risknivån för smittspridning i Sverige till ”mycket hög” och flera rekommendationer och restriktioner införs av myndigheter och regeringen.

Samtidigt hamnar Åre i centrum för uppmärksamheten när smittan sprids i byn, och bland personer som varit på fjällsemester här, i samband med sportloven.

– Där någonstans, i andra halvan av mars ungefär, blev jag förkyld, berättar Emma Björkqvist.

Hon minns tillbaka:

– Det var som en vanlig förkylning. Jag var inte jättesjuk. Jag hade knappt någon hosta och ingen feber. Jag var mest yr, det var det enda som var lite ovanligt.

Kunde inte gå några få meter

Emma Björkqvist följde de nya rekommendationerna att vara noga med att stanna hemma från jobbet när hon kände sig krasslig. När hon kände sig frisk och kom tillbaka till jobbet igen dröjde det inte länge innan beslutet kom att skidsystemet i Åre skulle stänga för säsongen – i förtid på grund av pandemin.

Emma lämnade Åre och flyttade tillbaka till Östersund, hem till huset i Odensala där hon bor med sina föräldrar och sin lillebror.

– Jag var hemma i ungefär fem dagar innan jag började få jättehög feber och jag fick lite hosta, säger hon.

Snart började hennes vänstra ben att svullna, det blev hårt och ändrade färg och började göra ont.

– Det smög sig på. Efter ett par dagar kunde jag inte ens gå de få meterna mellan sängen och toaletten. Min mamma fick hjälpa mig. Då förstod vi att det var illa, berättar Emma.

Emmas mamma skjutsade in henne till akutmottagningen på Östersunds sjukhus – och på sjukhuset blev hon kvar. Hon skrevs in på infektionskliniken över natten. Eftersom hon hade feber när hon kom dit så togs ett coronatest. Det var positivt – Emma hade en pågående covid-19-infektion.

Närbild utomhus på en person i blå tröja och ljust, rakt, axellångt hår framför en buske med gula löv.Förstora bilden

"Jag visste inte vad som komma skulle – eller hur länge jag skulle ligga där," säger Emma om oron hon kände när hon låg på intensivvårdsavdelningen. Foto: Sara Rönnberg

Blodproppar i ben och lungor

Personalen på infektionsavdelningen kunde också konstatera att Emma Björkqvist hade fått en blodpropp i benet. En ultraljudsundersökning bekräftade en blodpropp vid vänstra ljumsken.

Därefter gjordes en röntgen av lungorna som visade att hon även hade blodproppar i båda lungorna.

Läget var allvarligt så Emma flyttades till den särskilda intensivvårdsavdelningen för patienter med covid-19. Där blev hon liggande i fyra dagar. Hon fick hela tiden medicin för att lösa upp blodpropparna.

– Det var en speciell upplevelse. Jag var aldrig nersövd. För min del var jag inte så sjuk av själva coronaviruset, utan följderna av det. Jag visste inte vad som komma skulle – eller hur länge jag skulle ligga där. Jag fick inte äta, jag fick bara dricka. Så jag hade ingen energi på grund av det. Och jag fick inte röra mig, inte gå och inte stå. Skulle jag vrida mig i sängen fick personalen hjälpa mig, säger Emma och fortsätter:

– Alla i personalen bar skyddsmask, jag såg mest bara ett namn på skylten på deras bröst. Men samtidigt kände jag mig trygg och omhändertagen från första stund. Vårdpersonalen hade fullständig koll på mig och min kropp. De såg allt.

På grund av risken för smittspridning fick ingen utomstående komma och hälsa på Emma på sjukhuset. Hon höll kontakten med familj och vänner via mobilen.

– Jag tror att de kanske var mer oroliga än vad jag var. Jag blev ju informerad om vad som hände hela tiden. Familj och vänner hörde av sig mycket men jag hade inte alltid energi att svara alla.

Fortfarande påverkad efter ett halvår

Efter tre nätter på intensivvårdsavdelningen gjordes nya röntgen och ultraljud av Emmas kropp som visade att blodpropparna börjat försvinna. Dessutom gjordes bedömningen att hon var i slutfasen av covid-19-infektionen och inte längre var smittbärare av coronaviruset. Hon fick lämna intensivvårdsavdelningen och stanna ytterligare en natt på hjärtenheten innan hon till slut fick åka hem.

– Jag var så glad att vara hemma igen. Jag åt massor för det hade jag inte fått göra på en vecka! Jag gick en liten promenad redan första dagen. Även om det gjorde ont i benet kändes det euforiskt att få komma ut och gå när jag hade legat instängd en vecka, säger hon och skrattar.

Emma Björkqvist har repat sig steg för steg. I dag, snart ett halvår efter att hon fick åka in på sjukhuset, är benet i princip återställt. Hon fick problem även med höger arm när hon blev sjuk, även om hon inte hade blodproppar i armen. Det påverkade greppstyrkan och känseln i fingrarna som än i dag inte är tillbaka helt. Hon har tagit blodförtunnande medicin dagligen sedan april och kommer att fortsätta med det i ett par månader till.

Närbild utomhus på en leende person med blå tröja och axellångt, ljust, rakt hår som står framför en buske med gula löv.Förstora bilden

"När jag tänker tillbaka känns det helt overkligt. Man är ju ofta lite småförkyld på vinterhalvåret. Men jag trodde att det hade gått över. Och det var det som var så konstigt, jag trodde att det var lugnt, att jag var frisk och att allt var bra," säger Emma Björkqvist. Foto: Sara Rönnberg

"Det kan drabba vem som helst, oavsett ålder"

Emmas tillstånd i april hade varit livshotande om hon inte hade fått intensivvård.

– När jag tänker tillbaka känns det helt overkligt. Man är ju ofta lite småförkyld på vinterhalvåret. Men jag trodde att det hade gått över. Och det var det som var så konstigt, jag trodde att det var lugnt, att jag var frisk och att allt var bra. Men så från en dag till en annan så blev det värre igen, säger hon.

Hur tänker du kring smittspridningen i dag?

– Det verkar som att spridningen ökar lite nu, jag tror det är för att många tänker att det är över. Jag tänker att det är jätte, jätteviktigt att man fortfarande följer rekommendationerna. De finns av en anledning. För min egen del har jag försökt leva på som vanligt men tänker på att hålla avstånd och alla rekommendationer som finns.

Vad vill du skicka med till andra, kanske framför allt till yngre och friska personer?

– Jag har alltid varit frisk i mitt liv och har aldrig legat på sjukhus. Jag har ingen ärftlig eller bakomliggande sjukdom. Och jag trodde inte att jag skulle bli påverkad – men jag blev uppenbarligen det ändå. Det hade jag inte kunnat ana. Ingen som blir sjuk kan ju ana det. Man ska nog inte förutsätta att man inte kommer att bli drabbad – det kan drabba vem som helst, oavsett ålder.

Text & Foto: Sara Rönnberg

46 av 59 gillar detta