Anna forskar om blödning efter hjärtinfarkt - med fokus på hjärnblödning
– Jag hoppas att min forskning ska uppmärksamma blödningsproblemet efter hjärtinfarkt, och att man ska bli mer varse vilka riskfaktorer som har stor betydelse. Och att man i framtiden mer kan ”skräddarsy” behandlingen vad gäller behandlingstyp och behandlingstid. Samma behandling passar inte alla patienter.
Det säger Anna Graipe, forskare, kardiolog och överläkare på medicinkliniken, Östersunds sjukhus. Anna Graipe, som är uppvuxen i Falun och läste medicin i Uppsala, flyttade till Östersund för att göra sin AT. Staden lockade henne eftersom hon är intresserad av friluftsliv, och då särskilt skidåkning.
Ditt ämnesval – hur kom det sig att det blev just detta?
– Det var min handledare Thomas Mooe som väckte mitt intresse för forskning, och föreslog att jag skulle göra ett första arbete om hjärnblödning efter hjärtinfarkt. I samma vända sökte jag och kom in på en grundläggande forskarutbildning i Umeå, och efter det var det naturligt att fortsätta med blödningsproblemet efter hjärtinfarkt.
Bakgrund
Under de senaste årtiondena har stora framsteg gjorts inom vården av patienter med hjärtinfarkt. Det har skett med hjälp av ny teknik och förbättrad medicinsk behandling. Den intensivt blodförtunnande behandlingen som ges i samband med hjärtinfarkt innebär en ökad risk för blödning. Blödning efter hjärtinfarkt är sammankopplat med både ökad sjuklighet och dödlighet. Vid en allvarlig blödning är dödligheten lika stor som om personen i fråga drabbats av en ny hjärtinfarkt. Blödningen i sig kan vara livshotande, men det kan även leda till att man slutar med den blodförtunnande behandlingen och därmed ökar risken för ny hjärtinfarkt. Vanligast är en blödning i magen och högst dödlighet står hjärnblödningen för.
Vad är då en hjärtinfarkt?
Den vanligaste orsaken till hjärtinfarkt är att ett plack, en inlagring av fett i kärlväggen går sönder. När blodet kommer i kontakt med innehållet levrar det sig inne i kärlet och hindrar blodet från att flöda. En hjärtinfarkt innebär att hjärtat förlorar hjärtmuskelceller i och med att det drabbas av långvarig och akut syrebrist, till följd av att en blodpropp bildats i hjärtats kranskärl. Det mest vanliga symtomet på hjärtinfarkt är en stark och ihållande smärta i bröstkorgen. Smärtan kan även stråla ut i en eller båda armarna, magen, ryggen, halsen, nacken och käkarna. Den som drabbas känner ofta rädsla och ångest. Akut hjärtinfarkt är den vanligaste dödsorsaken i Sverige, och risken att drabbas ökar av livsstilsfaktorer såsom fetma, rökning och stress.
PCI – primär behandlingsmetod
Under slutet av 90-talet ändrades den första behandlingsmetoden vid akut hjärtinfarkt från intravenös blodproppslösande behandling till Perkutan Coronar Intervention (PCI). En behandling som för övrigt utförs på Östersunds sjukhus. Vid PCI går man in i hjärtats kranskärl med en kateter via ett kärl i handleden eller ljumsken. Man åtgärdar stoppet i kärlet med en ballong och sätter in ett nät som man blåser upp i kärlet för att hålla det öppet.
– Patienter som fått ett nät eller som det också heter ett stent i blodkärlet har ökad risk att få en blodpropp i stentet och blodplättshämmande behandling är livsavgörande, säger Anna Graipe.
Blodplättshämmande behandling
Behandling med acetylsalicylsyra påverkar blodplätten och hindrar dom från att klumpa ihop sig och bilda blodproppar. I början av 2000-talet visade en studie att om man la till Clopidogrel, ett läkemedel som hämmar blodplätten via en annan signalväg än acetylsalicylsyra, fick man en ännu större effekt med minskad risk för hjärtinfarkt och död till priset av ökad blödningsrisk, men inga livshotande blödningar. Senare infördes ännu mer potenta blodplättshämmande behandlingar, bland annat Ticagrelor. Ticagrelor har i studier visat bättre effekt än Clopidogrel men även en ökad blödningsrisk. Det finns vissa faktorer; ålder, högt blodtryck, nedsatt njurfunktion och tidigare blödning som leder till ökad blödningsrisk.
– Det är därför viktigt att för varje patient väga läkemedlens önskade effekter mot dess risker i valet av behandling och behandlingstid, säger Anna Graipe.
Kartlägga blödningskomplikationer
Syftet med Anna Graipes avhandling, som består av fyra delstudier, var att kartlägga blödningskomplikationer efter hjärtinfarkt med fokus på hjärnblödning. Hon ville ta reda på hur stor risken för hjärnblödning är efter hjärtinfarkt och hur risken förändrats över tid i och med de nya behandlingsrutinerna och den mer intensivt blodförtunnande behandlingen. Ett delmål var även att undersöka hur vanligt en allvarlig blödning är efter en hjärtinfarkt med en uppföljningstid som sträckte sig över flera år. Vi talar då om en blödning som krävt inläggning på sjukhus, hjärnblödning eller blödning som krävt blodtransfusion eller kirurgi. Ett övergripande syfte var också att analysera riskfaktorer för hjärnblödning och allvarlig blödning efter hjärtinfarkt och ta reda på var det är vanligast att man får en allvarlig blödning, hur vanligt det är att man får ytterligare blödning efter en första, samt om en allvarlig blödning efter hjärtinfarkt ökar risken att dö.
Hjärnblödning ovanligt efter hjärtinfarkt
Den slutsats Anna Graipe kan dra efter genomförda delstudier är att hjärnblödning efter hjärtinfarkt trots allt är ovanligt. Det kan man till del tacka PCI-behandlingen för. Inte heller en ökad blodförtunnande behandling verkar ha lett till hjärnblödning. Detta bedömer man kan bero på flera delfaktorer; en bra klinisk bedömning av riskfaktorer, rätt val av behandlingsstrategi, ökad skicklighet vid blodtrycksbehandling såväl primär- som sekundärpreventivt. Allvarlig blödning efter hjärtinfarkt var relativt frekvent förekommande och risken var kontinuerlig även efter ett år, och framförallt högre hos äldre patienter. Vanligast var blödning i magen. Patienter som haft en blödning hade högre dödlighet än de som inte hade haft en blödning, men blödning i sig var inte en riskfaktor för död.
– Man kan tolka detta som att patienter med blödning var äldre och hade så mycket annan sjuklighet som var mer betydande för död än blödning, konstaterar Anna Graipe.
Fördelar och eventuella nackdelar med att ägna sig åt forskning?
– Att vara forskarstuderade ger en möjlighet att fördjupa sig i ett ämne och det ger en bredare förståelse av hur forskning går till och tolkning av dess resultat. En nackdel är att man alltid har något som hänger över en, säger Anna Graipe och avrundar;
– Vill man forska så är mitt tips förutom att hitta en bra handledare att försöka komma in i en forskningsgrupp då samarbete gör arbetet så mycket roligare.
Anna Graipe disputerar den 19 februari klockan 09.00 i lokalen Musslan på Östersunds sjukhus. Den engelska titeln på Anna Graipes avhandling är; Bleeding Complications After Acute Coronary Syndrome With Special Reference To Intracranial Hemorrhage.
Disputationen går att följa på https://www.youtube.com/watch?v=4vKsKHhNWFc&feature=youtu.be Länk till annan webbplats.
Länk till avhandlingen i sin helhet Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Text Lena Manneby Foto: Ulf Graipe