UM podden. Minoritetsstress - Att vara i minoritet i ett majoritetssamhälle.

Hej och välkomna till UM-podden med mig Cecilia kurator och med mig Stina barnmorska. Vi arbetar på Ungdomsmottagningarna Jämtland Härjedalen och spelar in den här podden med ett nytt avsnitt varannan vecka.

Idag ska vi prata om minoritetsstress, vad det är och hur det kan påverka en. Det är kanske inte så många som har hört talas om ordet minoritetsstress, men flera av er kommer säkert att känna igen er i det vi pratar om.

Vad är minoritetsstress?

Från början kommer uttrycket från HBTQI rörelsen och bygger på forskning kring varför personer inom HBTQI –gruppen mår sämre än personer inom majoritetssamhället. Begreppet har breddats och innefattar nu alla som befinner sig i en minoritetsgrupp och kan beskrivas som den stress en person kan känna då en är orolig för att bli dömd av andra på grund av den grupp personen tillhör, rädd att bli utsatt och ifrågasatt.

Det här gäller alla olika slags minoritetsgrupper, om du tex har en sexuell identitet eller könsidentitet som skiljer sig från normen, en hudfärg som gör det eller du tillhör en kultur eller religion som gör det, du kanske är adopterad från ett annat land eller har en funktionsvariation som skiljer sig från normen. Att som minoritet befinna sig i en majoritetsgrupp- där alla är lika och du är udda. Det handlar om en upplevelse att inte ses som lika mycket värd i andras ögon.

Jag kom i kontakt med begreppet för bara några år sedan. Skönt att hitta ett ord som beskriver allt det jag har upplevt och upplever, de känslor och tankar som är kopplade till det. Att det finns ett begrepp som förklarar vad det är men även “ok:ar” det, att det inte är något konstigt, att man inte är ensam och man kan få en förståelse för den. Jag tycker det är så viktigt att vi pratar om det här så att alla unga får ta del av det här begreppet och vad det innebär, att redan som ung få möjlighet att sätta ord på sin inre stress som annars kan vara väldigt svår att ta på. För det är ju inte som att man går runt och tänker “nu känner jag lite minoritetsstress”, utan det är ju något som bara finns i en, något man kanske inte tänker aktivt på men som på olika sätt påverkar en och som man reagerar olika på.

Många som tillhör en minoritetsgrupp har erfarenhet av diskriminering, dåligt bemötande, kränkningar och/eller trakasserier. Dessa erfarenheter kan göra att du upplever stress för att du är orolig för att det ska hända igen. Du kanske är på din vakt i nya situationer eller i situationer som liknar de du var i när du blev utsatt. Eller så har du själv kanske inte blivit utsatt men du vet att andra i samma grupp har varit med om exempelvis dåligt bemötande och då blir du också orolig för att bli utsatt för det.

Som vi pratat om i tidigare avsnitt kan stress uppkomma då man har för mycket att göra, eller då man är orolig för ett prov. Stress är också en fysisk reaktion. När vi befinner oss i en situation som kan vara hotfull reagerar kroppen med att förbereda sig för att fly eller slåss. Uppmärksamheten skärps och hjälper oss att kunna skriva ett riktigt bra prov eller att uppmärksamma och reagera på hot. Efter en stund så sjunker stressen undan och man slappnar av.

Minoritetstress fungerar i princip som en vanlig reaktion på stress, men skillnaden är att de som upplever minoritetsstress är personer som avviker från normen på något sätt. Men stressen som en person ur en minoritetsgrupp kan känna beror inte bara på det som sker eller har skett utan känslan av att det kan ske och ligger då som en konstant oro som leder till en förhöjd vaksamhet och rädsla för att det ska hända. Det är ingen stress som kommer och går utan är alltid närvarande. Stressen att det kanske kan hända tar mycket energi och kan göra att man inte mår så bra. Den här stressen följer en hela tiden, från barnsben till vuxen ålder och påverkar oss på olika sätt.

Vi tänkte ge några exempel på situationer då du kan uppleva minoritetstress;

• När du håller hand med din partner på stan om du är i en relation som bryter mot heteronormen. Då kanske du är orolig att någon ska kommentera det eller känner att folk tittar på dig mycket. Känner igen mig, det var under en period då jag överhuvud inte ville hålla min flickvän i handen på stan för att jag var så spänd hela tiden och på min vakt att någon skulle skrika åt oss eller spotta på oss osv. Eftersom jag hade erfarenhet av just det. Så då lät jag hellre bli.
• Du går till skolan i kläder som bryter mot normerna och är rädd att någon ska säga något elakt till dig på grund av det.
• Det kan även handla om att du känner dig stressad när du går in i en butik för att du förut har blivit följd av butikspersonalen som varit misstänksam mot dig, enbart baserat på din hudfärg.
• Eller så kan det vara att du blir stressad inför att söka vård för att du är rädd att de ska bemöta dig dåligt eller inte ta dig på allvar eller ifrågasätta dig.
• Du är rädd att någon ska tycka att du överdriver när du pratar om din funktionsnedsättning, för att du har upplevt det i tidigare situationer.

Att gå omkring och vara orolig och på sin vakt mot människor i sin närhet kan vara mycket jobbigt. Det kan göra att du mår dåligt, får ont i magen eller huvudet, får svårt att sova, att du ofta känner sig stressad eller orolig. Det kan också leda till ångest eller nedstämdhet. Det kan även vara så att du får svårt att lita på andra, vilket kan göra att det blir svårare att söka stöd.

Till exempel kan vetskapen om att ens grupp i generationer blivit utsatta och kränkta på olika sätt påverka en så otroligt mycket, som att det går i arv. Jag vet att min egen stress är dels baserat på det jag själv har utsatts för under livet men också av det min samiska släkt, ja alla samer har varit utsatt för under flera generationer av just majoritetssamhället och det kan ju såklart påverka tilliten. Det blir som sår som inte läker, som hela tiden går upp.

Att leva i en minoritetsgrupp och att också ständigt behöva synliggöra och påpeka och driva sin egen kamp i majoritetssamhället är uttröttande, och bidrar också till minoritetstressen. Jag vet att ingen annan kommer att driva mina frågor om rättigheter tex så det ligger på mig och de i min grupp. Men också att hela tiden behöva förklara och försvara sin grupptillhörighet påverkar också stressen. Att tillhöra en grupp som avviker från normen betyder att du kommer att få en massa frågor från andra som du förväntas svara på, som personer i normen aldrig behöver få.

Så hur yttrar sig handlingar eller beteenden som skapar minoritetsstress då? Det kan handla om att personer tittar konstigt på dig, ropar glåpord, ställer konstiga frågor, uttrycker oförståelse eller äckel eller utsätter dig för våld eller hot om våld. Det kan även vara mindre synliga saker som gör att du upplever minoritetsstress, exempelvis ifrågasättanden och kommentarer som kan vara jobbiga. Det är inte alltid självklart menat som kränkande eller diskriminerande, det behöver absolut inte vara personer som ser sig själva som t.ex. rasister-MEN det som kommer ut ur munnen blir rasistiskt och/eller kränkande.

Ibland kan det låta som att personen är välmenande, men det känns fel ändå för den som får höra det. Detta kan kallas för mikroaggressioner och kan bäst beskrivas som knappt märkbara beteenden i ord, handling eller förhållningssätt. Det kan vara förklätt som humor eller komplimanger, men uppfattas snarare som hotfullt och kränkande., ex “Vad skönt det måste vara för dig som är mörk att inte behöva ha solskyddsmedel!” Den som säger emot eller ens korrigerar riskerar att pekas ut som tråkig, för kritisk, en typisk “stämningsförstörare”. Beteendet som kan verka som harmlöst för den som utsätter är extremt uttröttande och stressande för dem som utsätts.

Jag har blivit kallad lappjävel fler gånger än jag kan räkna, och varje gång då jag har reagerat och blivit upprörd så har jag fått höra att “äh, det var väl inte så farligt, vad känslig du är, ordet lapp används ju fortfarande- varför bryr du dig så mycket?”. Nästan som att det är något som jag bara får ta, något jag bara ska förvänta mig att bli kallad. När du som minoritet delar dina känslor och upplevelse om något och omgivningen hela tiden förminskar din upplevelse kan det till slut bli så att du börjar att tvivla på den egen sanning och dina upplevelser och kanske börjar att tänka att “jag kanske bara överreagerar ändå”, fast att det inte alls stämmer.

Det är också vanligt att man har en känsla att behöva ta ansvar för hela gruppen gentemot majoritetssamhället. Ex: en ungdom som är muslim pratar med kurator om sin jobbiga mamma och om konflikter hemma. Ungdomen och familjen har under uppväxten blivit kränka och utsatta ett flertal gånger pga. att de är muslimer och blir nu orolig för att kuratorn ska tänka “jaha är det så inom islam” och göra det till en sanning. Trots att den mamman bara var jäkligt störig i sitt beteende och inte hade något med religionen att göra. Bara rädslan att det ska hända kan göra så att ungdomen inte söker hjälp, av rädsla för att “skada” gruppen och familjen.

Man kanske heller inte vill riskera att späda på någons fördomar. Fördomar bär vi alla på gentemot andra. Att man har det jobbigt hemma kanske faktiskt har med den kultur man lever i att göra, men man vill inte prata om det med någon utanför gruppen för då är risken att den man pratar med får sina fördomar besannade. “Det förvånar mig inte alls, vet man ju hur den där gruppen är”. Och då kanske man väljer att inte söka hjälp istället.

Så vad finns det för olika strategier man använder sig av för att hantera minoritetsstress?

För en del kan det vara en strategi att förekomma andras fördomar genom att skämta om sig själv, om sin etnicitet, grupp, sexualitet eller annat. Det kan kanske ses som att man “bjuder på sig själv”, men jag tycker att det är trist och sorgligt att man känner att man ska behöva göra det. Det blir ju som att fortsätta “odla myten” på något sätt.

En annan strategi kan vara att helt ta avstånd från sin grupp. Kanske får du höra hur fel du är så många gånger under uppväxten att du tills slut börjar att tro det själv, och börjar själv att tycka illa om de andra som tillhör samma grupp som du. Om du som ex bög får höra hur äcklig och fel du är under lång tid så kanske du till slut börjar tycka att andra bögar är onormala och börjar ta avstånd från den gruppen själv och börjar göra allt för att inte förknippas med den gruppen. Man vill visa att “Jag är inte som de andra” för att försöka passa in.

Att tillhöra en grupp är viktigt för oss människor för att känna tillhörighet och trygghet. Eftersom gruppen ofta är så viktig för oss, kan det kännas extra svårt att våga stå upp för vad man själv tycker och tänker. Det är naturligt att vilja passa in och att vara rädd för att bli utanför eller behandlad annorlunda om man inte håller med gruppen eller på något sätt ses som annorlunda från majoriteten.

Vad kan man göra? Hur kan man prata om det?

Det bästa sättet att påverka minoritetsstress vore att ändra på samhället, alltså hela majoritetssamhället, men det är ju ett projekt som tar tid. Vi tycker att det är viktigt att vuxna som jobbar inom vård och skolan har kunskap om minoritetsstress och vilka konsekvenser det får för den som är utsatt för det. Men alla i samhället har ett ansvar. Ett tips på vad du kan göra är att stanna upp och tänka efter. Vad är syftet med din kommentar, fråga eller handling? Är den generaliserande, sårande eller till och med kränkande? Är den över huvud taget nödvändig i sammanhanget? Ta reda på vad orden eller begreppen du använder betyder. Kan de vara kränkande? Sluta använda dem och ersätt med ord som utgår från respekt. En gammal klyscha som fortfarande håller är att behandla alla så som du själv vill bli behandlad.

I mitt arbete som kurator på UM möter jag unga som beskriver utsatthet för minoritetsstress. Att behandla personer som utsätts för denna typ av stress kan kännas lite knepigt, det är ju inte dem det är fel på! Däremot reagerar de helt naturligt på utsatthet! Men det vi på Ungdomsmottagningen kan göra är att hjälpa personen att hantera stressen. Att förklara hur minoritetsstress fungerar och medvetandegöra att deras reaktion är helt rimlig med tanke på situationen. Vi kan tillsammans försöka problemlösa och se om vi kan hitta trygga platser där personen har det bra, där man kan få känna sig stärkt och välja bort platser som är mindre bra. Att komma till oss på UM kan vara en trygg plats, ibland kan man också behöva hitta “sin grupp”, alltså hos människor som kanske har egna liknande erfarenheter och som man inte behöver förklara för. De förstår ändå.

För att arbeta med oron inför olika sociala situationer som kan skapa den här stressen, kan en person i samtal öva sig tillsammans med mig för att bättre hantera situationer i verkligheten och träna på att ge svar på omgivningens fördomsfulla kommentarer eller andra strategier för att hantera det. Det är också viktigt att öva på att vara snäll mot sig själv. Ofta är vi mycket bättre på att ta hand om andra än om oss själva, och då kan det vara bra att öva på att stötta sig själv så som man skulle prata med en vän.

Idag har vi pratat om begreppet minoritetsstress. En del av er som lyssnar har säkert kunnat känna igen er i det vi har pratat om. Och som vanligt om du som har lyssnat vill komma i kontakt med oss så finns länken till vår hemsida i beskrivningen. Det här var ju det sista avsnittet som du och jag spelar in tillsammans Cecilia! Tänk att vi spelat in 15 avsnitt av den här podden. Vi har ju pratat om allt från abort, mens, HBTQI, stress, sex som krånglar, oro och ångest och sömn. Med mera med mera. De här avsnitten av podden finns där poddar finns-så de kan ni ju såklart ändå lyssna på fortsättningsvis. Och det här känns ju lite konstigt att det är sista gången-iallafall för oss två. Kanske kommer UM-podden tillbaka i höst-hoppas det!

Vi får se när vi hörs igen. Till dess: Ha det så bra! Hejdå